När den sista palissaden är riven. Det sista templet. Den sista muren. Fortet. Byggnaden där friheten är inlåst. Vad är det som kommer ut.
Hur ska vi förstå begreppet frihet. Eller ofrihet. De öppna frågorna är livsfarliga. De öppna frågorna är livsviktiga. Det är alltid människor som begår de människofientliga handlingarna.
Se dig själv i den där selfien.
Vi måste tänka oerhört hårt. Vi måste samtala oerhört mycket. Vi måste lyssna intensivt. Vi måste säga ifrån med sylvass tydlighet.
Ord kan dra åt så många håll. De rymmer både ofriheten och friheten. Vi ropar samtidigt på att låsa in de jävlarna, som vi ropar på att släppa ut oss själva. Jag vill göra som jag vill. Jag vill att du ska göra som du vill. Och där emellan brinner den gyllene regeln.
Vi klarar inte av att vara fria och då skriker vi efter myndighet och lagar och bestraffning. Och då förtvinar vi. När vi förtvinar knyter vi näven och går samman. Men. Vi. Får inte. Gå. Åt fel håll.
Där brinner linjen. Den gyllene regeln. Gränsen är alltid lika tydlig. Krossa inte det där fönstret. Säg inte de där orden. Slå inte den där människan. Gör det bara inte.
***
Ibland kan man förtvivla. Men då måste man andas lite lugnare. Minnas vad som har hänt, över tid. Komma ihåg att det får inte hända igen. Komma ihåg att framtiden ställer krav på oss, vad vi gör nu. De efterkommande ser på oss.
Titta på de där människorna. Teven står i lågor. Den där ettern. Ilskan. De människor som av – vad är det som händer med dem – ignorans (ja), rädsla (ja, men i folkhopen är det som om den lämnar dem, de blir bara skrik, råa garv, livsfarliga), oförstånd (för enkelt, för utslätande), ondska (om ondska grundar sig i föreställningen att om jag tar till våld bidrar jag till lugn, men det är inte logiskt) och bara av ren och skär avsaknad av vett, tar sig för att gå med i den skränande massan. Är det som ett rus. Är det som ett gift. Jag vill inte veta men jag måste begripa.
Den där jäveln som verkar tänka att nej nu ger jag fan i det här och han kastar den bisarra flaggan han burit på ifrån sig och börjar klättra upp på den där muren, för nu ska det väl i alla fall hända något. Nu ska väl i alla fall jag få bekräftelse på att det som jag anar att det är som det är – att alla jävlar lurar mig – kan vara som det är eftersom det är jag själv som agerar. Ser ni inte att jag klättrar här. Ser ni ingenting. Tänker han så. Tänker han alls.
Finns det sådana som inte reflekterar. Med huvuden som är som stelnade kokor av dynga.
Eller är det något de saknar, i hjärtat. Alla dessa människor kan ju inte vara oälskade, din naiva tok. Alla dessa människor kan ju inte längta efter en tid då de var små, hade gosedjur, någon lyfte upp dem, sniffade på deras mjuka hår. Minns Donald Trump något sådant. Finns det elakhet, som en nedärvd egenskap. Jag är född dum, hur är det med dig.
Är det nu du ska sluta att tro på det goda i varje människa. Att det inte finns några förmildrande omständigheter. Men det finns omständigheter.
Vi ska väl aldrig sluta. Det var därför vi kom hit.
Människor skapar sin egen förtvivlade verklighet.
Jag kommer aldrig att helt begripa men jag kan ana. Och det viktigaste är att det verkligen reds ut, rent faktiskt, att rättvisa skipas, att lagen har sin gång, att alla fälls och döms. De där selfiesarna kommer att granskas. De läggs redan upp. Namnen plockas fram. Människor grips. Och sedan börjar drömmen om, drömmen om det nedbrända palatset, den grå muren, den medeltida borgen som det väller rök ur. När ska människor sluta.
De ska ju inte klättra på varandra. De ska hålla om varandra.
Det är för tidigt att tänka på det här. Det är för sent att tänka på det här. Det här måste vi tänka på oavbrutet.
Det handlar om att orka luta pannan mot det heta glaset och mot det frusna glaset samtidigt och samtidigt som ens egen verklighet rör sig där ute – trafikströmmen, snögloppet, ambulanserna, de mörkklädda människorna under svarta paraplyer, strålkastarna som blänker i blasket – tänka på det som sker som något oerhört viktigt och avgörande och samtidigt något som man måste tänka på med distans. Att förstå ett skeende är att vara en del av dess utanförskap.
Det är den gamla vanliga frågan. Vad är en människa. Håll upp lyktan och titta in i varandras ansikten. Vem är det du tar en bild av. Vem är det som lyser på den där lilla blanka skärmen. Är det verkligen inte du.
***
Jag tycker inte att de efterkommande ska se oss i ett förmildrande ljus utan i ett knivskarpt. Ingen ska komma undan. Ingen ska kunna säga att jag förstod inte, att jag trodde bara att, att jag hade ingen aning om, att det måste du väl förstå att, att de ville väl inget ont, egentligen, att vad skulle jag ha gjort menar du.
Sagt ifrån. Som Stéphane Hessel skriver: "Indignez-Vous!" Säg ifrån. Nu varnar vi varandra för ordets verkanskraft, att det en auktoritär ledare säger kan bli verklighet och att människor snabbare än vinden går från ord till handling.
Men ord går också den andra vägen, som Joy Harjo skriver: "Without poetry, we lose our way."
Tröst och hobbylim. Men starkt som bara den. Vi kan klistra ihop våra hjärtan och det kommer att hålla. Bygg fantastiska världar men vet att dra gränsen mellan det som är och det som skulle kunna vara.
Hur ska man säga saker utan att de blir som mera skrik, mer förtvivlan.
Älska din nästa såsom dig själv. Det du inte vill att andra ska göra mot dig, gör inte det mot andra. Chilla. Läs en bok om hur man begår en revolt med fredliga medel. Bilda ett parti. Rösta. Skriv någonting. Ta en promenad. Dofta på blommorna. Sitt bara där. Och tänk efter.
Stéphane Hessel igen (han skriver om nazismen, all hans erfarenhet grundades på vad som skedde under andra världskriget, han var motståndsman, diplomat, var med och författade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna): "Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till 'fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla'." Han fortsätter: "Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme: "ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, / ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA".
Är det där friheten är, i den kreativa processen. Artivismen. I en sång och ett utrop och en dikt och en bild och en precist formulerad tanke om det oprecisa, i den där högen av blommor, verser, böcker. Eller kanske inte friheten i sig, utan rörelsen mot frihet. Till friheten. Eftersom rörelsen mot ofriheten börjar alltid med det vi nyss såg. Hatet mot media, föraktet för konsten, för bildning, fördjupning, förståelse, jämställdhet. Och jakten på det fria ordet, nedrivandet av det som konstituerar; att skratta rått åt det betryggande och det förklarande. Spotta på den som förtvivlar men vill väl. Människor som tror att de har sett sanningen men den är en medveten och iskall lögn vars grundideologi (för en sådan finns det) är att det som inte är som du ska slitas sönder och därför måste du vara som jag.
Vem vill inte väl. Varför. Vilka är de.
Vilka är det som skrattar rått åt svaghet eller åt dem som vill nå varandra med tillit och ödmjukhet. Gömmer det sig något i det där råa skrattet. Gömmer du dig där. Eller det som också kunde vara du.
Se dig själv i den där vidriga selfien.
Det gömmer sig något i oss som vi alltid måste gripa efter och belysa. Hårt. Ärligt. Att med mild och bestämd kärlek rannsaka det i människor som äger förmågan att bli det omänskliga. Jäkligt tungt. Men ett sätt att desarmera destruktionen.
Och vi måste fortsätta med det oavbrutet. Inte en lugn stund. Njut.
