I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 1988 i december kom Folk i Centrum, en samling prosastycken där människor i förorten flimrar förbi. Det viktiga var att varje text skulle vara sin egen röst, varje person få sin prägel, varje situation sin ton. En kör av individer, en ström av ord bilder händelser ansikten tonfall åldrar. Koncentrerad rastlöshet. Sammansatt splittring. Det skulle inte finnas någon början mitt slut i människors möten och platsens rörelse, mer som en stjärna med ljusa armar ut i olika slags mörker.
*
Ett utdrag ur öppningstexten, Åtta: "Klockan är åtta på morgonen. Folk samlas nere vid stationen. Det smäller hårt i brevinkastet. Genom fiskögat i dörren skymtar någon som försvinner ner i trapphuset. Gaslågan vrids upp. Rulltrappan rosslar. Sömndruckna resenärer svänger genom glasdörrarna till perrongen. Brevlådsluckorna smäller neråt i en spiral av ljud. Duvor fladdrar i ett virvelmoln runt kyrktornet. Klockorna slår. Vingarna smattrar. BING BÅNG BING BÅNG! En hostning hörs från våningen ovanför. Tofflor släpar. Vatten skvalpar i diskhon. Resenärer traskar fram och tillbaks på perrongen med pekfingrarna löpande upp och ner för tidtabellerna. Hissen gnisslar. BING BÅNG BING BÅNG! Ibland slår man upp blicken mot himlen eller jämför tiden med stationsklockans tid. En vindil tjuter under ytterdörren och det dånar i hyreshusets rör. Klockan är åtta. En man stryker bak sitt hår framför hallspegeln, fyller en kanna och vattnar en blomma i fönstret. Musik tränger plötsligt genom väggarna - STRÅKAR PUKSLAG OCH TRUMPETER - för att lika tvärt avbrytas. En man tänder sin pipa och ställer sig vid fönstret. TV:n brusar. Med en grå oljig slang kopplas en tankbil till pannrummet. Någon pratar med sig själv. Radion vrids på samtidigt som en kvinna öppnar ett skåp och plockar fram en kopp, ett glas och en kniv. Avlägset hörs trafiken. Himlen någonstans. En gammal man låser in sig på toaletten och sätter sig att läsa. Högre upp skriker någon hysteriskt. En kort stund skuggar snömoln centrumtorget."
*
I Göteborgs-Posten skrev Björn Gunnarsson (19 jan 89): "Hans stil känns frisk, dels därför att han är minutiöst detaljerad och ytterst trovärdig i sin skildring av rutinerat liv i förorten, dels därför att han tar med sig sitt surrealistiska bildsinne från sina två diktsamlingar, in i den realistiska prosan.
Från förortstorget, arbetsförmedlingen, joggingspåret, pendeltågsstationen och långvårdskliniken öppnar sig gång på gång siktfält ut mot det fantastiska och kompromisslösa: det irrationella och oförutsägbara livet mitt i det färdigplanerade, utopiska välfärdsbygget."
