boota om

långsam
omstart
boota om
världen
långsamt
som en dikt
som öppnas
långsamt
som fåglar
i en film
som flyger
långsamt

(händer som öppnas och fågeln som lyfter ur händerna och händerna blir kvar i bilden / dikten
blir kvar i ditt medvetande som ett minne det här glömmer du aldrig: skriv ner det någonstans)

 

MARDRÖMSTUMMEN

en novell av Embryo Foster

Tillägnad Mästaren Ma

Allt du gjorde igår har du glömt. Embryo, vakna. Igår kväll satt du och skrev, du skrev en berättelse; den handlade om en stor pulsande tumme som tryckte sig genom människors verklighet som en skräckfigur, allt var mörkt och kallt och otäckt. Minns du inte. Tummen som segade sig genom gränder och över motorvägar, trafiken som hamnade i kaos, allt löpte amok. Tummen bara växte och växte, blev till ett vandrande berg. Himlen blev mörk och i takt med att tummen vred sina leder över världen, gav människor upp. Man började bejaka tummen. Gilla den. Man försökte omfamna tummen, ge den kärlek, kramar. Men tummen var obeveklig, iskall, den var bara en metod, ett medel, ett vapen att förtrycka, uppfunnet av sig självt, en självgenererande världsförgörare, det var en riktig mardrömstumme.

Väckarklockan ringer. Yo. Hela huset skakar. Det är en skir dag, det är mars, vårsolen är disträ men effektiv. På Embryos lilla villagata rör sig människorna, som alltid, som ljusa och mörka skuggor över en grå fond. Vi kan se dem framför oss, deras konturer och deras gester. Där sitter Farran, en stor kraftig karl i snickarbrallor och rutig skjorta. Han luktar lite svett, han luktar kaffe, sötebröd. Morran – vi vill inte ha några schabloner men försöker inte undvika det, vi skildrar tillvaron som den är, vi analyserar inte, det här är nuet – står i köket och lagar en rabarberpaj. När pajen väl är i ugnen, sätter hon sig i bradagsrummet och läser. Hon läser alltid poesi, blandformer: allt från långa episka verser och skapelseberättelser, tafatt tolkade av språkprofessorer (som ej har den där äkta känslan för rytm, för närvaro, presens i texten), till senmoderna experiment (smula sönder dikten som müsli över livets yoghurt) och över ren rå kärlekslyrik, eller dikter som faller samman, skaver, är på ytan oläsliga. Morran gillar när de finns sår i det hon läser och upplever; ibland sätter hon på sig hörlurarna och lyssnar på Eminem istället – bara för att. I den lilla hundkorgen ligger husljuset Mysko och slumrar, klipper med ögonen och de små ludna öronen vippar i förmiddagsljuset som strömmar in. Familjens äldsta barn, Brollan, är ute på resa. Världen är hans tummelplats, hans dröm. Ibland kommer det ett vykort. Taj Mahal var så överskattat. Idag simmade vi med valhaj. Har ni ätit en levande bläckfisk, en arm som sprattlar i munnen? Embryo, den yngste, är på sitt rum. Han vaknar som i chock. Var är jag. Vem är jag. Åh visst fasen. Han kravlar upp ur sig själv, kastar väckarklockan i väggen. Gäspar. Sväljer en ocean av luft. Tiden rör sig i oss som en genomlyst manet. Klockan är nu elva. I sitt rum sitter han och skriver, Embryo, han har gjort några statusuppdateringar, virriga, slöa, inkongruenta. Allt han gör är medvetet ometodiskt och med bara en, liksom dovt sjungande, underton: det måste få liv, det måste få en chans att leva. Nu skriver han den här novellen, han börjar minnas: skuggorna och jakten, människors förtvivlan, kraftverk som havererar, en våg slår upp, tummen kravlar över isen. Vi är varandras spegelbilder. Tänk dig att du sitter på ett kafé, det är vid kusten, det är en liten hamn, en bukt, utanför. Havet är grått som papper. Du läser från din mobiltelefon, samma text som Embryo nu genomlever, kreerar. Han vrålar, suckar, kastar sig fram och åter vid sin bildskärm. Herregudrun, fräls mig, hjälp mig. Alla dessa ord. Dessa tankar. Rörelser. All denna rytm. Meningar som brinner. Det kastas spjut av ljus mellan människor. Embryo reser sig, går ett varv i rummet, lägger sig på sängen, på det ljusgula överkastet, ser upp i taket. Där är en himmel, där sveper en stormfågel förbi, ett minne. Ur det självklara kommer det ofattbara: tankar som inte är uttänkta, de blir till i samma tempo som Embryo finns till. Långsamt. Idogt. Hur skriver man en berättelse? Ord för ord för ord. Nu river han åt sig papper och penna, kratsar ned några rader, kavar sig upp, sätter sig vid arbetsbordet igen, datorn lyser upp hans ansikte som en ljusblå sköld. Här möter vi varandra. Det är oss det handlar om. Vi lyssnar på vad han skriver, hör hur tangentbordet mjukt rasslar.

Vi sa aldrig att det var vi. Vi sa alltid att det var de andra. Vi gick alltid tillsammans till kaféerna och ned till kajerna och vi sa aldrig att det var vårt fel, det var alltid de andras fel. De andra var en grå punkt av människor, ett kluster av idéer och utseenden och kläder och förvillelser som vi vägrade att såväl förhålla oss till som att acceptera. Vi såg bara deras fel och brister, och inte ens det: allt vi såg var fel och brister. Vi gömde oss i våra egna föreställningar, i vår jargong, i vår upplevelse om att det bara fanns ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen vårt. I en text behövs idéer om något utanför själva texten, ett slags brist som är invävd – utan att vara dold – i det osynliga mönster som det underliggande utgör. Allt som sker här, kan samtidigt ske någon annanstans. Alla ord, säger man, är redan utsagda. Men inte i samma ordning. Allting är nyskapt. Ingenting förändras. Minns min historia. Den dagen allt det här utspelar sig hade jag köpt en ny bil, en tvåsitsig sportbil med suflett. Jag var gjord av pengar, jag var fri. Klockan var just efter elva på förmiddagen då jag rullade ut ur den enorma bilhallen. På den här tiden var världen full av bilhallar, av motorvägar, av trafikskyltar, av människoöden som samsades – och blev osams – i trafiknätet. Sommaren hade nyss anlänt. Jag såg syrener blomma. Jag såg de gröna gräsmattorna. Ratten till bilen var av brunt hårt träslag, inoljad, blank. I skuffen hade jag lagt min resväska. Allt jag hade med mig var ett ombyte och massvis av böcker. Det här var vid den tiden då böcker förlorade sitt värde; för var dag kom det ny alarmerande rapporter om hur böckerna deklinerade, försvann. Jag hade dock sparat mina, i alla fall de bästa, de jag bäst mindes. Min tanke var att läsa om dem under semestern.

Nu kör vi. Bilen skumpar. Färgerna är grälla och tydliga. Hör ni motorn, hur den spinner. Allting luktar nya plymåer och den där friska doften av tidig sommardag. Timjan. Blad som är färska. Syresatt luft. Jag plockar upp min vän på vägen, han har bara sin ryggsäck med sig och är klädd i blommiga shorts och t-tröja med ett märkligt tryck: en noshörning som skrattar. Hans namn är Sverkcer. Jag heter Embryo. Det här är mitt liv det här är min berättelse. När jag skriver bygger jag aldrig upp en ny värld, allt är en imitation av något som är föränderligt, av hur folk lever och tänker. Kruxet är att jag vet inte hur jag ska definiera just folk. Det är inte vi, inte du och jag som sitter i den blå bilen och är på väg ut på landsvägen, eller till en ny, annan värld. Vi är de som försvinner, som texten suddar ut. Vi vet aldrig var vi hamnar, det är vår enda destination. Folk är inte heller de andra, de som vi alltid betvivlar, ifrågasätter, kritiserar, visar vår avsky gentemot. Folk är istället en tredje kategori människor: de utvalda att vara just människor. Vi är inte utvalda alls, vi är bara bekymmer. Jag skulle vilja vara en människa. Jag försöker. Jag köper en bil. Nej det är ingen sportbil, det är ett litet vrak, en Fiat utan baksäte, den är trettio år gammal, gisten, överjävligt farlig att färdas i. Däcken är blankslitna. En fälgplåt skramlar någonstans. Motorn låter som en lungsjuk. Det luktar avgas härinne. Man tänker hela tiden på döden. Radion spelar musik från medeltiden. Vi kör genom ett regn av ljus. Inom oss rör sig bilder, föreställningar. Sverkcer räknar kilometer, mäter upp världen omkring oss. Jag berättar om vad de böcker jag just nu läser handlar om, ibland ifrågasätter både jag själv och Sverkcer själva texterna. Hur kan man försöka blåsa sådant vanvett in i sina läsare, hur orkar man ens försöka. Vad är meningen med livet. När vi sitter i bilen – här blir det ett break eftersom: nu bromsar vi in eftersom vår – min och Sverkcers – barndomsvän, Abuabu, står och liftar vid vägkanten. Jag säger till honom: ”Här finns bara plats för två.” Abuabu lutar sig fram mot oss och säger: ”Men jag är helt själv!” Och hoppar in mellan oss. Vi fortsätter. När vi sitter i bilen börjar jag återberätta min senaste story; jag har förvisso redan skrivit den och lagt ut den på nätet och både Sverkcer och Abuabu har läst den och de är fyllda av tvivel och, till viss del, bryderier. Måste vi höra allt det här. Embryo, vi undrar över vår egen roll i allt detta. Embryo, kan du förklara övergången mellan å ena sidan fiktion och verklighet, å andra sidan textdjup och textyta; det känns som om allting hänger ihop på ett sätt som ingen av oss kan förutsäga. Vilka är vi. Vad gör vi här.

Okej. Jag kallar storyn MARDRÖMSTUMMEN. Den handlar om en gigantisk blåvit tummen-upp-tumme som jagar en liten skyddslös människa genom en grå förort – förbi höghus, radhus, villor, köpcentrum – och sedan ut på landsbygden, ner mot havet och hamnen och över kajen till slut och ut i vattnet. Abuabu tycker hela idén är dum. ”Hur kan en tumme simma, det undrar jag nu, yo.” Men det kanske den inte kan, vem kan veta vad som händer. Sverkcer ifrågasätter trovärdigheten. ”Även om jag vet att litteratur kan bära oss vart som helst, så tvivlar jag på att folk kommer att köpa det här: en tumme som sätter skräck i folk.” Allt handlar om hur det gestaltas, inte vad det innehåller; eller snarare: det avgörande är att uttryck och form går samman. Texten är en kropp som rör sig, är vid liv. Känn min puls. Jag styr bilen, vi kör genom gula fält och under mörka trädkronor. Månen lyser. Solen lyser. Vi har färdats i oändliga tider. Berättelsen fortsätter, som en del av oss, ett spår inom oss. Jag vänder mig, mycket kort, mot Sverkcer och frågar: ”Vad menar du med folk, det undrar jag nu.” Sverkcer svarar inte, inte nu, inte direkt, inte förrän jag har stannat bilen, vridit av motorn och vi har klivit ut. Vi är vid de stora sjöarna. Vi är diktare. Vi är människor, just nu är vi det: i solljuset, vid sjöstranden. Vi hjälper varandra, kompletterar, faller isär. Vi är av den där typen som aldrig kommer att passa in, men vi är samtidigt inte bekymrade. Vi kan inget annat. Vi tar vårt bagage: jag min väska fylld med storys, Sverkcer sin ryggsäck – fylld med konservburkar och chipspåsar – och Abuabu tar bara med sig sitt glada, underliga humör. Vi är fria varelser, ingen kan komma åt oss här, ingen kan slå ned på oss.  Följ med. Vi går i de gamla diktarnas spår, vi går på de skimrande stigarna. Här växer vårblommor: liljor, krokus, tidiga tidiga rosor. Himlen är vit av dimma och solsken. Här är det väder och temperatur för att skriva, för att förändra vårt synsätt. Vad är det vi skriver. För vem. Vilka är vi.

Nu behöver vi ta en rast, våra fötter ömmar, vaderna är spända, sega. Jag sätter mig på en sten vid vattnet. Abuabu lutar sig mot en trädstam. ”Du riskerar att bli tjatig Embryo.” Sverkcer hänger av sig ryggsäcken och sträcker ut sig i gräset. Under en kort sekund erfar jag att allt detta skulle kunna vara en illusion, en vaken dröm, att  vi egentligen är hemma i Sverkcers gillestuga, i den nedsuttna tevesoffan med proppkornskålarna och cokelikolaburkarna framför oss och dvd:n står på och spelar Stjärnornas Krigfilmer och vi halvligger ned och tjafsar, som alltid, om vilken film i ordningen som är den bästa. Om det är den första trilogin, eller fortsättningen – som egentligen är en prequel – och huruvida de nya, kommande filmerna kan utmana alls. ”Allt är bara Disneyfejk nuförtiden”, fastslår jag och de andra nickar, faktiskt, tyst och instämmande. ”Det är en jävla värld vi lever i.” Men vi bedrar oss. Verkligheten är nära här. Jag känner doften från naturen, ser hur sjöytan rör sig, vattrad, av vind och långsamma strömmar. Det är föränderligheten, alltid, som är poängen. Textens öppningar. Det är som om sjön har en magmun, en hålighet. Är det ens en sjö? Kanske är det en fisk som slår därute. När jag skuggar blicken ser jag fåglar, mörka – ljudlösa – väldiga, som svävar över en mjuk bergskam. ”Ser ni örnarna”, säger Abuabu. Ingen svarar. Vi bara tittar. Till slut säger Svercker: ”Folk är som en hord av tummar, det är så jag ser på saken.” Vi andra två vet inte vad vi ska tycka. Jag ser det som ett angrepp på min berättelse; jag har noggrant gestaltat hur en blåvit enorm, liksom lufsig och obekväm tumme tar sig ut ur ett narrativt mörker och in i våra liv, jagar oss, sätter allt på spel. Vi måste antingen gilla, eller inte. Därefter kantrar jag in i vår gemensamma vardag. Sladdar. Tjackar en bil. River upp spår.

Här sitter jag med en arm hängande fri utanför dörren och en hand på ratten och styr. Jag skriver: jag kör bil och det är en fin sommardag. Vi har semester, visst? Mina vänner hänger på, de är passagerare. Lyssnar. Funderar. Vi är ovanliga människor, vi är mer som figurer i ett landskap. Min röst är instabil. Det är i den ibland långsamma ibland blixtsnabba skiftningen mellan natt och gryning som något oväntat sker. Vi kan inte fatta några andra beslut. Allt är mardrömstummens fel, den där symbolen för gränslös och obetänksam, grund och menlös – jasägarfilosofi. Vi blir som fåglar på en telefontråd. Sitter och guppar i blåsten. Upprepar det, dag efter dag efter dag. Vår sång är entonig. Himlen är grå. Vi arbetar på kontor, vi bygger om våra verandor. Ingen bryr sig egentligen om framtiden, vi äger en känsla av att allt redan har passerat. I bilhallarna doftar det bastmatta och diesel och fönsterputsmedel. Vi älskar att dra papperet av ostburgaren, att doppa de friterade kycklingbitarna i currysåsen. Att se solen gå upp. Vi skiljer oss inte från mängden, ändå är vi aldrig en del av mängden. Vi orkar inte lajka längre, vi ger kort sagt fan i det. Och i den stunden menar Sverkcer att folk, alla, är tummar. Han håller en utläggning, på sitt torra reflekterande vis, om hur vi alla går omkring i ett slags tumkostymer, att vi blir bilder av oss själva. Nickedockor. Oskarpa. Tanklösa. Han säger: ”Jag sympatiserar med din bild Embryo, av en enda skräckinjagande monstertumme.” Och jag nickar tacksamt. Men genast fortsätter Sverkcer: ”Vi måste dock inse att vi alla har en tumme inom oss själva. Vi bär alla ett ansvar.” Tiden är ett långsamt svängande äpple i ett träd som vrider sig omkring oss. Det blir eftermiddag, kväll, natt. Vi står vid sjön och allting – himmel berg solskiva våra utdragna kroppar – speglas i vattnet. Det är nu jag är tvingad att fråga. Vilka är vi. Vi säger alltid vi. Men vilka menar vi; det måste finnas några andra – de andra. Vilka är de, varför pratar vi aldrig om dem. Allt handlar om oss själva, medan det är de andra vi måste lära känna. Jag säger: ”Vilka är vi. Vilka är de andra?” Ingen av mina vänner svarar, de blir snarare fördömt tysta. Jag blir osäker på om jag egentligen har några vänner. Vi är ensamma under bilan. Abuabu grymtar något, blänger på mig, riktigt argt, jag blir rädd, han reser sig och börjar gå. Jag ser att han har fått en dikt – eller vad det kan vara, en ordstorm – i huvudet, fingret far upp i luften och han börjar deklamera, tyst, räkna stavelser, den inre sången stiger i honom. Vreden – eller vad det nu är – är snart bortglömd. Sverkcer kommer också på fötter, drar på sig ränseln och stegar iväg efter Abuabu. ”Kom nu Embryo, det är inte långt till natten och det är ännu långt kvar att gå.” Men vart ska vi. Vi har väl inget mål, det har vi aldrig haft, vi bara driver i tid och i ord som bråte, som debris. Vi är kronblad som har släppt taget om pulpan Sverkcer. Jag ropar, min röst ekar över sjöar och kullar. ”Vart ska vi … vart ska vi.” Sverkcer stannar upp, vänder sig om, hans ansikte är mörkt som ett moln. ”Till natten Embryo. Vi ska till natten och till drömmarna.”

Sagt och gjort. Vi traskar på, jag släpar min tunga väska, överväger då och då att stanna och öppna det gamla bruna läderlocket och lämpa av en trave världslitteratur. Dostojevskij. Virginia Wolf. Homeros. Varför ska vi släpa på allt detta gods? Ibland fylls jag å andra sidan av stolthet och värme. Jag är en förvaltare, en av dem som orkar släpa allt det gamla med mig – bara för att kunna göra sätta orden i ny jord. Se lökarna få stjälkar och knoppar och spränga upp genom papperet. Vi tycker om blommor, trots att de vissnar. Om allt det här resonerar jag inte med Svercker eller Abuabu. Vi bara går nu, stumma, hukande. Det är som i en film: scen för scen av tystnad. Vi går över en saltöken. Vi går genom en högrest skog. Vi vandrar över berg, förbi havsstränder, vi ser eldar om natten och hör djur yla och slåss. Allting är otäckt, tillvaron är livsfarlig. I huvudet rör sig alltihop: tankar om text. Tankar om pennor. Bildskärmar. Gränssnitt. Skrivark. Min värld är en kontaminerad zon, ett ingenmansland utan betydelser, riktning. Varken Sverkcer eller Abuabu vill vistas därinne. De bara går och går och går. Vi måste ut, vi måste vidare. Precis som jag. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka förstå hur Sverkcer bygger sina uppfinningar, gör sina uträkningar. Som Solbollen: ett nytt slags fordon som består av ett enda runt klot som man sitter inuti och där allting drivs av solljus. Eller hur han kunde komma fram till teorin om de dubbla identiteterna, att vi människor inte är en utan två – kanske flera, kanske ett oräkneligt antal – individer, att den här jakten vi begår på oss själva egentligen är en jakt på någon annan, någon annan som alltså är vi. Samma är det med Abuabu, han som kommer från en annan värld, eller en värld olik min, och som har sin familj och sina släktspår han hela tiden återvänder till. Han kan sitta länge och berätta om alla släktled, anfäder, nomader, vandrare, urbefolkning. Jag anar alltid i Abuabu en första människa, en som har klivit ur en ännu okänd kostym; han har ömsat skinn och tagit sig från slätterna och skogsdungarna ned till havsstränderna och snäckorna, musslorna, proteinet. I honom finns vi alla. Nu gör vi halt. Vi har nått fram till natten. Det är dags att slå läger. Här blir det bra, marken doftar starkt och varmt. Vi befinner oss på en höjd och när jag vänder mig om ser jag dagen bakom mig, och allt vi har lämnat. Våra platser. Hem. Staden. Villakvarteren. Höghusområdet. Vägarna. Där står min bil, nu övervuxen av djungelliknande vegetation, jag ser hur djur bebor den, däcken har ruttnat, allt är sönderrostat; mitt fordon är på väg tillbaks till naturen, på väg att bli uppslukat av sin härkomst. Jag ser vägen vi har vandrat. Stigarna. Sjöarna. De blågrönskimrande dalarna med sina tun och grindar och rösen; dagen blixtrar med sitt sista ljus över allt detta. Mörkret faller omkring oss och kylan kommer. Abuabu tänder lägerelden, lågorna springer upp mot himlen, vita mot det svarta. Sverkcer sitter som alltid hopkrupen med en ficklampa och läser i en kartbok eller ett litet uppslagsverk: en bok om hedens alla växter, en liten volym om spindlar eller ägg. Jag vill bara sova. Jag vill förflytta mig från den här världen, den där vi är i det förvirrade och föränderliga, till den varma färgupplysta drömvärlden. Och visst. Jag rör mig inåt. Det går snabbt den här gången. Jag påbörjar en dialog med Sverkcer, jag tror det är det gamla vanliga – ”Grillchips, för den råa sältan och lukten av rostad lök när man river upp påsen”, ”Nej! Saltade lövtunna vanliga potatischips, för smaken av enkelhet och elegans.” – och när jag har vänt och vridit på mina egna åsikter, försvinner plötsligt orden ur mig och jag somnar.

Jag drömmer att jag står vid en kaj. Hamnen utanför är blank. Isen låg. Långt ute på redden är sjön öppen och jag kan skymta fartygssilhuetter. Jag sätter händerna i jackans djupa fickor och går in mot staden. Vem är jag. Var befinner jag mig. Jag bor kanske i Kanada, kanske i någon nordlig baltstat; överallt är granskog och mörker och stråk av silver och djurögon som glimmar omkring mig. Till slut hamnar jag utanför ett kafé. Väggarna därinne är röda och täckta av speglar. Ljus brinner och jag ser människor i mörka rockar och jackor. Några bär hatt. Kvinnorna har halvlångt hår, en del sprejat, blänkande, andra i hårda blonda knutar. Det är som en scen ur en film från krigsåren; jag kliver in i ljuset, kan höra projektorn skorra och hicka. När jag sätter mig vid ett bord kommer en man fram till mig med en serveringsbricka invikt under armen och ett litet block i handen. Just när jag ska beställa – jag har orden ’en människa’ på tungan – vräks dörrarna upp. Det smäller i rummet. Glas krossas. Kaféets alla gäster – alla utom jag som inte begriper, eller vill begripa, allvaret i detta – kastar sig undan och ut. In kommer så mardrömstummen. Igen. Och igen. Och igen. Gång efter annan upprepas samma scen: dörrarna slås upp, glas slås i bitar, människor försvinner, och den väldiga, knixande, blågråa näven med en stor degsjuk tumme klämmer sig in i lokalen. Och sätter fart mot mig. Skumpar. Fräser. Blänger. Åbäkar sig fram som en tvångstanke, ett hinder för allas vår frihet. Nu är det dags att handla. Jag tar spjärn i stolen där jag sitter, griper tag i bordsskivans kanter: det är ett runt litet kafébord i mörkt slitet trä och det känns som att hålla i en ratt, som att styra tag i något, en enorm kontroll som jag vrider än åt höger än åt vänster. Tummen fortsätter dock sin inmarsch mot mig, den kravlar och stönar, vrickar sig fram som en otålig snigel, det sjunger i trägolvet. Jag vrider bordsskivan upp mot mig, underredet med träfoten i svart pekar mot tummen som en antenn, en spretande klo. Jag ska nagla dig din stora drasut, din blaffa. Tummen segar sig närmare. Jag skriker i sömnen, det vet jag, det berättar mina vänner senare (allt detta sker i mitt eget sovrum, eller snarare: i bilden av mitt sovrum, i föreställningen om att vi – du och jag, drivande gestalter i strömmen – är på en plats där vi hör hemma, känner igen oss: mitt skrivbord, min dator, min nålfiltsmatta, min inre tomhet – där vi har samlats för att, såsom vi ofta gör, dikta fram en verklighet större än vår egen, ständigt krympande, och Abuabu och Sverkcer står ovanför mig där jag har tuppat av på min säng och de ser på mig och de ropar på mig, försöker få mig att komma till sans, att vakna), och mitt i skriket reser jag mig, lyfter bordet i mina händer och känner hur kraft kommer inifrån, som en ljuschock, en orkan av hetta, jag verkligen brinner. Och nu kommer effekten av min kraftansträngning. En blixt i blått och fosfor slår ut från kafébordets fot och träffar den stora, aggressiva tummen. ”Mäh!” Mitt i plytet sitter ljusskottet och den väldiga besten tvingas genast att stanna upp. Står och svajar. Jag griper tag i bordet allt hårdare, träet svider i mina händer, och nu följer monstertummen mina rörelser: när jag vrider åt höger, vickar tummen till åt samma håll. Likadant åt vänster. Åhej. Hur jag än vrider, följer varelsen min rörelse. Jag tar ett kliv framåt, alltjämt med bordet blixtrande och bånglande i mitt grepp, och mardrömstummen backar. Först långsamt, sedan allt snabbare. Vik hädan. Ge dig av. Odjur. Dåre. Jävla tumme. Och nu är den ute ur lokalen, står häpen ute på gatan och vickar förvirrat. Jag kommer efter, står i dörren i ljuset och jag drämmer till tummen igen med en vinande bågblixt. Där satt den. Nu ger du dig av, hör du vad jag säger! Och den vrider sig undan, krumbuktar. Men jag styr det här skeendet; kafébordet växer framför mig, slamrar och rör sig i den kalla luften och fungerar som en stor vild fjärrkontroll i mina händer och nu kan jag ta mig framåt med min fånge, fördömd är den, som vrider sig i mitt grepp. Jag hasar och kanar nedför backarna mot hamnen och kajerna. Väl därnere – is och natt vänder sig mot oss med sitt blänkande anlete – bromsar tummen upp, gör ett sista försök att lajka, att verkligen vifta, att synas: jag gillar allt, jag gör det, tro mig: allting är bra, allting är toppen. Men jag ger fan i våld och lyfter kafébordet på raka armar och i en enda rörelse kastar jag det ifrån mig. Och upp far bordet och ljuset som nyss höll tummen fången blir en väldig flamma, en eld av ord och önskningar, och nu ser jag allt brisera, falla, ge sig iväg över kajkanten och störta mot den svarta isen. Isen spricker, rämnar, och i brötet av vatten och mörker kan jag se mardrömstummen en sista gång, hur den flyter upp och sjunker, flyter upp och sjunker – gillar och inte – och till sist vänder den spetsen mot sin egen undergång och försvinner ned i djupet likt ett fräsande skeppsvrak.

Final. Jag vaknar. Abuabu sitter en bit bort, morgonljuset har nått ned till oss, och han värmer vatten i en liten panna över eldhärdens glöd. Natten ger sig av i sina mantlar och sin hatt. Vattnet glittrar under oss, stilla, illusoriskt. Himlen är brandröd. All kyla viker undan. Sverkcer står i ljuset, skuggar mig. Han har händerna i sidan och suckar djupt och lägger huvudet på sned. ”Vilken eländig diktare du är, Embryo.” Jag är ledsen. Allt förändras och ingenting blir kvar. Bara vi. Och våra minnen. Och vår vandring genom sjödistriktet, nedför kullarna och upp igen. Ord och meningar slår ut vid våra fötter, lyser ilsket gula och vita och vi kan böja oss ned och spegla oss i dem. Vi är också liljor, vi är också fallna. Vi återvänder till vår hemtrakt. Sätter oss i parken, på biblioteket, vi sitter mitt i kollektivtrafiken och läser och skriver och allt sker i hemlighet och leder ingenstans. Allting har redan hänt. Det är krig. Fartyg går i kvav under fruktansvärda vågor. Havet stiger och äter upp land efter land; stormarna tar kuststäderna först. Allt rasar samman. Värmen är outhärdlig och skogsbränderna otaliga. Allting sker hela tiden någon annanstans, alltid är det andra som är drabbade. Aldrig vi. Det är aldrig vi, vi är bara förmedlarna, skrivtecknen, rastret genom vilket man kan titta. Vad är en människa. Hur föreställer vi oss varandra. Hur ska vi ta oss vidare. Kan vi vrida tiden rätt. Till slut ger jag upp, lutar mig tillbaka, smäller ned skärmen i tangentbordet och gnider min näsrot. Ser upp. Tittar ut genom fönstret. Det är natt igen. Månen glider fram bakom molnens trasor. Ett öga av damm och ljus som ser på oss. Ett leende från ingenstans. Det är alltid nära till skrattet. Jag gör tummen upp. Lajka.

poeten på hörnet

Poesi Deluxe.

Läsning på Poeten på hörnet, Malmö, 18 januari 2014.

 

Fler bilder från Poesi Deluxe här.

orden gröper ut hösten

Orden gröper ut hösten. Tiden är som regn, allt drar förbi. Plötsligt är vi nya människor, vi begrep inte hur det skedde.

Internet ser rakt igenom oss. Vi är sjöar. Det genomlysta vattnet fyllt av rykten och levande partiklar. Vilka är vi.

Ådern genom natten är ett kallt hårt rep mot djupet. Allt blod är stelnat. Andedräkten is. Endast läslampan värmer, och det är knappt.

Vi brukar kalla livet självt, i sig, för en depression. Det finns bättre och sämre mediciner. Jag skriver inte ut något recept.

Föreställ dig att vi sitter i en båt. Ja inte som en liknelse, utan som ett slags inre sanning. Och den kantrar, kantrar mot natten.

Jag vill kalla natten för fascism. Det finns ett kallt mörker i oss människor som vi måste förhålla oss till. Det avgör allt.

Hur gör man med sin rädsla. Hur gör man för att inte vara/bli rädd. Inte låta rädslan ta överhanden, besegra värmen.

Tiden är en blomma. De där sidenbladen som slits av och försvinner åt alla håll. Behåll minnet, behåll alla minnen. Behåll sorgen.

Du måste lära känna din fiende, varje morgon, och ödmjukt medvetandegöra. Enfald och ignorans, grums i botten av kärlet.

Vi faller ut i natten, och vi försöker klamra oss fast vid varandra. Det är bra. Vi har bara varandra. Vi är en enda kropp som sjunker.

Det är så enkelt att det är brist på kärlek som föröder, varje gång. Avsaknad. Brist. Är det så enkelt? Ja det är det inte. Nej det är det.

Jag tänker att månen, den är ett dammklot. Och så ser vi på den som en gestalt, närmast helig. Vi är också av damm, men mer.

Att det inte får vara för sent, att det inte kan bli för sent, att vi inser att vi inte är ämnade för något. Mer än vår närvaro.

Vara här, utspilld som bläck eller jord över det ljusa bordet. Skriva eller inte. Andas ytterst försiktigt. Inte skrika. Samtala.

Föreställningen om det överjordiska, eller det inom oss som skulle vara enastående, liksom förtjusande. Det är nonsens.

Allt är som löven som vattnet i dina händer som himlen, syrefattig eller syrerik, som omger oss. Det är det vi omskriver: naturen.

Skuggor rör sig snabbt mellan orden. Vi är i en mörk skog. Ljuset bedrar oss. Vad är det vi söker. Kontakt med det inre/yttre.

Vad gör du just nu? Är en människa som värnar om sig själv, om djur i sin närhet, om människor i sin närhet, om blommorna, ljuset ur dem.

Är det här det ska börja om? I skuggan av all historia, under ett enormt träd av röster, vid en varm brunn av texter och minnen.

I den djupt kända erfarenheten börjar allt, i det du upplevt, i det som generna bär. Och i intuitionen. Improvisationen, blandning av bägge.

Vi är inte en flod eller en lerig å. Vi är gölar. Stillastående vatten, med bakterier och ohyra som pyr ur oss. Inga mysterier. Vi är fysik.

En fläck blod. Spott på en glasruta. Jaget. En framvärkt kropp. Ben. En hud av himmel. Det är vi. Vi människor är kombinatoriska. Och fria.

Vad händer? Mellan orden en fåra, där det rinner tyst musik. Varje stanza är en nervrad som följer på nästa, och nästa. Vi hör ihop.

Samlar in all musik. Fyller havet med musik. Fyller ängen med. Det låter som vatten, som blommor. Människor bär på all sång.

En stunds oerhört allvar. Skriv som om hjärnan håller på att brista, som om blodrosen slår ut. Det finns sekunder bara kvar, av allt.

Varje textrad är politisk. Även det till synes opolitiska. Tjafset. Skvallret. Det oförargliga. Allt blir till brännmärken.

Misstag: att hävda att det här är mitt eller vårt. Att skilja på vi och dom. Att inte se den andre i dig själv. Att tro för mycket på jaget.

Fullmånen styr ordens rörelser, inte på något ödesbestämt vis. Utan bara för att. Månen är där. Orden är här: ljusskuggor.

Ingenting är osant. Allt är lika värdefullt. Alla är. Så snart jämförelsen planar nedåt, mot de skyddslösa, då rasar vi samman.

Enkla ord, byggda på varandra. Mänskligheten som ett lerhus. Medkänsla. Inlevelse. Solidaritet. Vi tränar på orden.

Vi spiller ut oss själva, i havet, det omedvetna. Vi tänker att det är nu vi lever. Men livet släpar efter, det hägrar vid kusten.

Det är när allt - tänk dig ett isflak om natten och du måste dit ut - är instabilt som det är viktigast att sträcka ut handen, till andra.

Om du tvivlar, i flödet av utsagor påhopp åsikter förakt lögner förhoppningar förebråelser, ord, gå tillbaks till barnet i dig, utanför dig.

Samvaron är anarkistisk, utan predikan. Vi sitter ned tillsammans, lite lätt åtskilda. Dricker kaffe. Delar bröd. Tevens milda helgljus.

Du lyssnar till stormen. Nu hör du den från andra sidan jordklotet, eller inifrån det tomma skallrummet. Nattlig orkan, fönstren sjunger.

Loggar in. Du läser igenom allt som alla har skrivit överallt. Varenda uppdatering. Delete. Töm papperskorgen. Äntligen en blank sida.

Skriver ned en blomma. Sätter den i en vas i mörkt glas. Ställer vasen på det självlysande bordet. I novembernatten skiftar allting färg.

Tangentbordet, den lilla skölden, och displayen - bildskärmen - portalen: nu öppnas allting upp som en torr mörk käft. Ät ord.

Vi måste alltså älska. Det är det enda och det svåra; ge hatet en sorgsen blick och vänd mörkret ryggen. Tydligt. Starkt.

Utanför det reella rör sig orden som noshörningar på en ljus savann. Nu stannar vi upp, idisslar, skymtar solljuset. Skriver igen.

Foto Magnus Carlbring

sonjas lilla svit

Dikt om Sonja Åkesson på Minnesvärt.

samtal om hord

http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

tidningen kulturen/post scriptum

Jag är flykten in i en annan människas värme
Jag måste fly in i en annan människas värme

Dikt som jag vill ska gå sönder

twitter

På twitter.

dagens bok

"Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook…" Anna Carlén, Dagens bok

Hordrecension

hord

Hord

hordkalendern

Hela kalendern, buntad och klar.

 

 

 

God Jul

 

   alla som undrar

 

 

 



filmerna

Här finns kalenderfilmerna samlade

1 dec

Årets Julkalender.

Magnus Carlbring läser ur Hord (FEL Förlag 2012).

hord

Kommer på julafton.

 

 

förbjud allting 3

förbjud alla dikter med hav
eftersom man kan drunkna
i dem

facebook

Nu på Facebook: Magnus Carlbring

september

i septembers solsken finns en exakthet som gör ont
i septembers mörker finns en exakthet som gör ont

augusti

regnet skär sig in i mörkret med sina gråa cirkelsågar: mörkret trycker
sig in i natten som en varm sköld av långsamt knäande sensommarluft

juli

vi spritsar ut de mintgröna bondbönorna i handflatan: åskan lyser febervarm
just innan en fuktkall regnbågsring släpar sig fram genom högsommardjungeln

apoteksreformen

Struttsministern kallar samman hela gnägget: specialministern och skratteministern och förslagsministern och alla dom andra. Kanylbullrar och kaffehalva. Åskregn utanför Rosenblad. Fönstren skallrar.

Vilken är den allra sämsta bästa reformen vi har genomfört det undrar jag nu.

Eller låtit bli att genomföra, säger skratteministern och sätter upp ett finger i luften. Vi gör allt för att inte betala skratt, det säjer jag nu.

Jag röstar för nedröstningen av Försämringskassan, säger en av de pyttesmå ministrarna i bakre ledet.

Jag röstar för utförsäljningen av Försvarslösmakten, säger förslagsministern. Och skrattar plötsligt jättehögt. Fy för den lede fi vilken urusel reform!

Ja nu har vi varken försvar eller något att försvara.

Struttsministern själv håller upp en hand: Jag trycker att betygsreformen är fullkomligt värdelös på vilken värdeskala som helst.

Ja den får ett F, säger skolkministern och skolkar i ett glas saft.

Till sist, efter timmars palaver, är det specialministerns tur att lägga sin röst. Han reser sig och rodnar från tårna till hårfästet.

Jag måste tyvärr erkänna att den allra bästa av dom sämsta - alltså den sämsta sämsta reformen - av allihop är min egen.

Och vilken är den, det undrar jag nu. Har du kommit med ett förslag på allvar en enda gång.

Obsalut: Apoteksreformen.

Unisont: Ja den ja!

Sämre kan man inte hitta, så bra är den. Vartenda apotek såldes ut och samtidigt byggdes det lika många som de gamla, som man kan sälja ut i sin tur. Och när de är sålda kan man sälja ett gäng till och ett till och ett till. Det är en evighetsmaskin.

Ja hemma i mitt centrum, säger plötsligt skandalministern med ljus och förskräcklig stämma, finns det inga andra affärer alls längre. Allt är apotek. Apoteket är överallt. Man blir sjuk av det. Och då är det ju tur att det är just apotek man har nära till.

april

snön faller in i solen solen faller in i snön
in i snön faller solljuset som ny snö i april

orangutangen

Lyssnar på det här programmet, om orangutanger:

Vetandets värld

Om hur de trivs bäst, Sumatras människoapor, i låglandsskog med mycket frukt. Och hur den skogen skövlas av oss människor och hur orangutangerna trängs undan.

Vi får höra hur de ropar uppe  i träden och det beskrivs hur de flätar sina reden där uppe; en orangutang kan göra sig en sovbädd bara för att ta en tupplur någon timme - mitt på dagen - efter att ha letat frukt och svingat sig mellan de böjliga grenarna där uppe.

Och man vill dit. Man vill fläta sig en sovbädd. Man vill skala frukter och lyssna på näshornsfåglar och grodor och klia sig i pälsen och tänka på just ingenting. Man vill inte jobba hela livet, för en daglön. Man vill inte gå sönder i grottekvarnen, malas ned. Man vill vara lättjefull, slö, ta dagen som den kommer.

Arbetshetsen är ingenting för oss människoapor. Vi är värda en lugn tillvaro. Också världen vi föröder är värd det.

Var mer orangutang!

http://www.savetheorangutan.se/

ett drömspel

Dörren, det är den där dörren, som dyker upp överallt.

Embryo rusar förbi och skriker: Öppna den hemska dörren!

Farran sitter med fjärrkontrollen i den djupa fåtöljen och klickar och klickar och klickar: Den går fan inte att få upp, det säjer jag nu.

Brollan kommer in i rummet, blek i ansiktet och med händerna svarta av jord eller blod: Vad ni än gör - öppna inte dörren!

Morran sitter och stickar en oändligt lång schal - hela nattens alla himlar, i skikt efter skikt efter skikt, blir till våder i schalen, alla stjärnor glittrar i det mörka garnet - och plötsligt är hon omgiven av dörrar. Hela tillvaron är ett rum, mångdubbelt projicerat, där dörr efter dörr står på glänt. Ljus sipprar in i natten som negativt blod: vitt mot det svarta.

Dörren! Dörren! Världens alla djur börjar yla. Väggarna krymper. Tanken får inte plats i de allt mindre huvudena. Öppna dörren då!

Till slut får man ju nog. Och Embryo går ned i köket och plockar upp Mysko, det lilla husljuset, ur sin korg. Och med Mysko under armen går han ut i hallen och öppnar - dörren dörren dörren - och står nu på trappen: Herregudrun det är en strålande vacker natt. Det lyser i några av fönstren längsmed gatan. Gatulyktorna brinner i natriumblått. Himlen anas där uppe, flimrande som en gammal filmbild: hack och strån och blixtrar i mörkret. Embryo går ned på knä och släpper husljuset på marken - svansen fladdrar som från en komet, allting lyfter.

Hela alltet är fyllt av dessa flygande fenomen, utsläppta och fria. Ingen begriper sig på dem, men alla ser dem och förundras. Mysko.

embryokostymen

Det är just efter midnatt. Embryo byter om, från sina skitiga jobbarkläder till Embryokostymen, en vit närmast självlysande overall - som bokstäverna flyter omkring över som blinda fiskar i en antarktisk underjordisk issjö - och ett par enkla gymnastikskor. Han dricker ett glas vatten och sätter sig vid sin bildskärm och sitt tangentbord. Världen öppnar sig, den är en avgrund.

Nu skriver han. Han skriver igen. Embryon. Han plockar upp dem ur det iskalla vattnet, lägger dem på arbetsbordet och låter dem torka. Hinnan är vit och genomskinlig. Där inuti rör sig allting: kroppar ansikten tankar idéer som inte vill inte kan inte bör ta sig ut. Det är det instängda - det inkapslade - han måste gestalta. Natten är oerhört kall. Orden gör mycket ont.

Dörren öppnas långsamt. En strimma ljus - det är som en räcka ord, en ringlande vit mening över det svarta golvet - faller in över honom, han som sitter där - i tio tusen år - och skriver, skriver, skriver.

Han skriver inte längre om sig själv, allt detta malande tjatande ältande om jaget. Han skriver inte längre om dagspolitiken: fucking jävla högervindar fucking jävla nyfascism fucking jävla 1930-tal som har sitt revival ... han skriver inte om idrott inte om kärlek inte om mat inte om mode inte om musik inte om någonting. Han skriver inte ens om naturen längre. Han hatar ord. Han hatar färger. Han hatar nyanser, dofter, kryddor, ensamhet, poesi, utanförskap. Han skriver ingenting alls. Bara detta: detta aldrig sinande flöde.

Istexten. Ismaskinen som hostar ur sig allt det krossade, söndermalda. Det äkta. Det här är det som lever: risktagandet. Embryo är färdig nu, han knyter av sig gympaskorna och tar av sig overallen och klättrar upp på tangentbordet och drar undan bildskärmsridån - den är som en mjuk filt av hela tiden rinnande vatten - och kliver in i ljuset och ut i mörkret. Och morgonen kommer med all sin nya smärta.

slavarbete

Farran sitter där med sin termos och sin lunchmacka och blickar ut över hela härligheten.

Allt det här har vi byggt, jag och mina gelikar.

Han ser sjukhusen och skolorna och motorvägarna och järnvägen. Han ser tevemasterna och telemasterna och kraftledningarna och kraftverken. Han ser parkerna och promenadvägarna och cyklarna och människorna och glasskioskerna och solen som öppnar sina händer och kastar ljus över allting.

Allt det här är mitt. Och ditt. Allt det här är vårt.

Han tar en tugga av mackan och sörplar av kaffet. Det är torsdag. Snart helg. Farran är inne på sitt tredje decennium på det här bygget. Han har verkligen slitit. Och nu ska han snart omskolas.

Ja för fan. Jag skippar pensionen. Jag skippar tankarna på att faktiskt läsa ikapp alla de där böckerna jag inte hann med. Jag skippar tanken på att köra Vasaloppet, simma Vansbrosimmet. Jag skippar Kebnekajse. Jag skippar tankarna på att göra mer för Svenska Freds och för världsfreden. Jag skippar alla drömmar, alla famntag, alla blommor jag skulle driva upp. Sparrisen! Trädgården jag skulle odla. Fugghedaboutit.

Han plockar upp läseboken ur smärtingväskan. Han är sju år gammal igen. Han nyper lite i omslaget - Hej Matematik! - och öppnar en sida försiktigt. Mängdlära. Subtraktion. Han ryser. Han sitter i skolbänken och in i klassrummet kommer Struttsministern och Specialministern. De ställer sig med händerna på ryggen och vrålar rakt ut: - Arbete ger frihet!

Ungarna hukar bakom bänklocken. Fradgan sprutar mot dem.

Kom ihåg det här!

Arbete ger frihet! Därför ska ni - varenda liten jäkel här inne, ingen kommer undan - jobba i ert anletes svett tills ni stupar och dör. Eller värre än så. Ni ska stupa och dö, tills ni fattar allvaret i att ni måste jobba mer, hårdare, mer effektivt, bättre. Vi är inte människor. Vi är myrstackare och högen av barr måste ständigt bli högre.

rut och rot går i pension (not)

Det är år tvåtusenfemhundratolv. Rut och Rot rullas in på sina bårar i huset där de ska städa.

Välkommen till familjen Embryo. Det här är ett spökhus. Här bor bara de döda: Farran sitter balsamerad i sin fåtölj med fjärrkontrollen i hand. Petar man på honom, spricker allting och han faller över golvet som torrt skurpulver. Morran ligger till sängs med handen höjd mot sin otroligt gammeldags smartphone: det stela skelettfingret ska just skriva in ett ord: JOBBRA. Brollan, en tunn strimma av en gast bara, sveper runt i huset med sin spökröst och ho-hoar. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg i köksfönstret och ser med döda ögon ut i den eviga natten. Embryo sitter, förstenad, med datorn lysande in i den bleka dödsmasken som en skärm från helvetet.

Rut och Rot griper tag i sina svabbar och moppar. De knixar sig fram i den dammiga kryptan. Rut är femhundrasjuttiofem år gammal, Rot bara några timmar yngre. De ska alltid jobba. De ska alltid utföra sina sysslor. De ska alltid vara nyttiga, verksamma, aktiva, bidragande, de ska alltid alltid göra rätt för sig. Det finns inga hinder för vad en människa kan utföra. Framtiden är ljus, och oändlig. Vi ska leva för alltid, och längre.

Och medan jordklotsen roterar kring sin egen axel, den hänger där på sin krok i alltets iskalla hall, hörs ljudet av de arbetande människorna, deras tunga suckar och deras släpande steg, som ekon av en förgången tid. Pyramider restes för faraonerna - de levande gudarna - medan slavarna, fotfolket, gick under under bördorna de fick bära.

DN

allt är till salu

Åh, nu fattar han.

Han kliver upp ur sängen med januariljuset - det där bleka som gör oss alla till levande döda - i ansiktet. Drömmen följer honom som en ond skugga: han stod på barrikaderna, han var ung, hans näve var knuten, han ville åstadkomma något, världen var ett hav av blod och hopp.

Men nu fattar han ju. Han sitter med teven påslagen - TV-shop med ett långt inslag som handlar om en dammsugare som är nästan osynlig och just därför städar upp all skit som inte syns - och tidningen uppvikt - tusentals annonser för vitvaruvaruhuset Embryo och kontinentalsängfabrikanten Embryo och sidenpyjamasaffären Embryo och våldsspelsdistributören Embryo.

Han dricker av sitt Embryokaffe ur sin Embryomugg och tar en tugga på sin hårdbrödsmörgås Embryo med Embryoost och en skiva paprika från grönsaksimportören Embryo. Han reser sig, rusig av insikt, och går likt en zombie med utsträckta armar och hängande fingrar och sätter sig vid datorn. Allting susar. Han vet allting. Han är omvänd, totalt.

Nu ska han sälja sig på mammons altare. Nu ska han kommersialisera allting han gör. Varje bokstav ska taggas med en produktplacering - ett litet embryo som klamrar sig fast vid orden som en hungrig och penningdesperat mobiltelefonförsäljare utanför en shopping-mall - och varje stycke han skriver ska vara självfinansierat, sålt, uthämtat, bortburet, monterat på väggen, påslaget.

Varje text är en handelsvara, ett paket smör, ett emballage, en skokartong fylld med lukrativt innehåll: det fria språkets konsthantverk: miljarder embryon som kokar och fräser och vill ut och hem till sina nya ägare, kunderna, investerarna, kapitalisterna, människorna som har fattat att det enda reella här i världen är det som har ett givet - men föränderligt (helst stigande) - värde.

Allt är till salu, skriver Embryo. Även jag.

Och sedan lägger han armarna i kors. Han är klar nu. Han gör inga fler insatser, han ger inte ur sig mer. Det är en fri marknad, ett tempel av tomhet. Och han lämnar det i tystnad. Ordlös. Befriad.

Han knallar ut i friska luften, tar ett djupt andetag av vulkanaskan som sakta faller ur stratosfären och beger sig sedan iväg på sin vandring till ingenstans från ingenstans. Helt pank. Helt fri. Helt själv.

rut och rot rensar upp skiten

Onsdag. Städdag hemma hos Rut och Rot.

Mäh.

Rut sitter i soffan med fjärrisen och zappar. Rot sitter i fåtöljen med en bunt glassiga veckotidningar och en glasstrut och glassar.

Mäh. Inte ska vi städa. Det är ju vårt jobb, att städa hos andra. Då måste ju nån städa hos oss.

Jamen eller hur.

Sagt och gjort. Rut loggar in på nätet och surfar upp en städfirma: Embryo Städ & C:O. Mejlar en beställning: Toalettstädning (det brådskar).

Efter någon timme ringer det på dörren och Rot öppnar.

Men hej. Är det du?

Jajemen.

Och Embryo står där, i skurbrallor och helikoptermössa med en svabb och en hink och väldigt brandgula diskhandskar på händerna.

Muggen skulle städas eller hur var det sagt?

Jo, säger Rot. Men ... vi städade ju din toalett igår.

Jajemen, säger Embryo. Och nu är det min tur.

Det här känns udda, säger Rut och lägger ifrån säger fjärrisen. Borde vi inte kunna städa upp vår egen skit själv? Om man stänker efter?

Inte då, säger Embryo och klampar in i sina grummestövlar och plaskdammsförkläde och lutar sig in på tjottahejtin.

Åh fy fadren vad det behövs städas här inne det säjer jag nu. Yo.

Och han tar ett djupt andetag och ett stort kliv in med sin svabb och sätter igång att jobba.

Och samtidigt: utanför på gatan går folk - alla klädda i städrockar och skurpulvershattar - från port till port och ringer på hos varandra och städar hos varandra. Allt är ett enda stort kretslopp, där varje människa hjälper en annan att städa dennes mugg.

Och allra sist kommer struttsministern med sin städvagn och sin städmössa och ringer glad i hågen på hos Embryos granne - Julgrannen.

Och där finns det att göra, hela julen ska ju städas ut.

Välkommen, säger Julgrannen och sliter in struttsministern i hallen och knuffar resolut ner honom i källaren.

Nu får du jobba hördu! Du kan börja från början och botten av allt. Och fint ska det bli, så att det skiner om till och med dammkornen. Det allra minsta ska vara lika fint som det allra största.

rut och rot bygger allt och ingenting

Januari. Storgrälens månad. De tomma plånböckernas månad. Livsångestens fundament. Snögloppets och isregnets månad. Helvetesmånaden.

Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.

Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.

Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.

Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.

Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.

Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.

Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.

Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?

Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.

Gör det inte?

Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.

Jaha. Vad ska vi bygga då då?

Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.

Och vad är det då?

Ingenting.

Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.

rut och rot bekänner färg

När Farran kommer hem från jobbet och stjälper matlådan i diskhon och knallar in i bradagsrummet för att grymta åt Embryo som halvligger i soffan med fjärrkontroller överallt och framtiden ingenstans, händer något mycket ovanligt.

Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.

Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?

Nä nä, säger Rut.

Jo jo, säger Rot.

Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.

En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."

Det är ett slags diettips, säger Rut.

Och levnadshållning, säger Rot.

Och politisk förklaring, säger Rut.

Och livsåskådning, säger Rot.

En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.

En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.

Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.

Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.

Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.

Och skiter i andra, inflikar Rot.

Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.

Är det?

Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.

Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?

Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.

Men de som inte kan, säger Farran.

Vilka då?

Alla kan ju inte allt.

Jorå. Bara man vill så kan man.

Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.

Det där är snömos, säger Rut.

Vänstersnack, säger Rot.

Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.

Vi har alla svar, säger Rot.

Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.

Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?

Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.

De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.

De djupa?

Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.

Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.

Det var värst, säger Rut.

Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!

Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.

Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.

Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.

Äh, säger Rut. Är man flink så!

Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.

Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.

Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.

Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.

Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.

Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.

Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.

Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.

Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!

rut och rot gör en embryo

Måndag eftermiddag. Den första snön kommer, den singlar som silver ur den svarta himlen.

Varken Rut eller Rot har sett snö förut. De står alldeles stilla. Och tittar. Och tittar. Ögonen fylls av snö och kyla och hela världen gnistrar. Varken Rut eller Rot kan röra sig ur fläcken. Snön och ljuset genom snön hypnotiserar dem. Allting är verkligt. Allting är stilla. Allting är tomt och fridfullt.

Det snöar, säger Rut.

Det är helt otroligt, säger Rot.

Plötsligt kommer Farran förbi. Med en skovel på axeln och en skyffel i handen.

Ska ni hugga i här eller?

Nä, säger Rut och Rot i en mun. Med öppen mun. Med snö i munnen. Det bara vräker in i dem. De förvandlas till snögubbar. Allting är vitt. Öppet.

Det snöar, säger Rot.

Det är helt otroligt vad det snöar, säger Rut.

Och Farran drar igång snöslungan och Morran plöjer sig fram med skoveln och Embryo och Brollan vispar förbi med varsin skyffel.

Ska ni inte skottland? säger Embryo.

Nä, säger Rut. Nä nä, säger Rot. Vi är i snön. Vi är inuti snön. Vi är snön. Snön. Snön. Snön.

Och sedan försvinner de ned för gatan, långsamt vaggande, armarna utsträckta, ansiktena mot himlen. Man hör deras snösång, deras verser, deras dikt om snön, orden bara vräker ned, de hamnar i drivor, de hamnar överallt. Alla ord är snö. Snö. Snö. Snö

rut och rot orsakar panik

Det finns inte en lugn stund. Hela tiden måste man göra något. Och man måste göra det bra. Och man måste göra det nu. Och man måste göra det effektivt.

Det spelar ingen roll vad man gör, bara man gör det. Rut och Rot pinnar omkring överallt hela tiden och utför sysslor, bara gör saker, för att allting ska bli som det är - uttänkt, planerat, uppdraget, uträknat. Alla är små kuggar som måste göra nytta, för att - göra nytta. Alla måste arbeta för att det är bra att - arbeta. Ingen kan hamna utanför. Ingen kan var ineffektiv. Ingen kan dagdrömma. Ingen kan sitta och skriva dikter eller bara vegetera. Ta dagen som den kommer. Hasta Mañana. Hakuna Matata. Det finns inte längre. Tillvaron är ett garnnystan, och alla människor är invirade i det som fångna insekter. Det surrar och kvider och susar och jäklas.

Bara en stackare står utanför.

Bara en enda överlevare står vid sidan av och betraktar eländet.

Bara en slöfock är kvar i periferin. Bara en är hemma i utanförskapet. Embryo. Han sitter på en parkbänk med händerna knäppt över magen och benen utsträckta och har en milkshake bredvid sig och blicken bara travar omkring i Ingenting och tankarna bara svävar omkring i Ingenting. Han är ingenting. Han kan ingenting. Han vill ingenting. Han är dagens hjälte. I Embryo bor sinnesfriden.

rut och rot koloniserar världsrymden

Plötsligt står de där, sotsvarta och räliga, i trädgården, med varsin vidbränd rymdhjälm under armen. Det ryker ur dräkterna och de plockar bort askflagor från armarna.

Vi har nyss landat, säger Rut.

Precis, säger Rot.

Kapseln slog ner mitt i centrum, säger Rut.

I centrums mitt, säger Rot.

Morran förbarmar sig över dem och bjuder på varsitt glas nykokt. Farran står med armarna i kors och bara tvivlar och tvivlar; han gillar inte de här figurerna alls. Deras ambition. Deras tjänstvillighet. Oäkthet. Han tycker inte om när människor är servila mot varandra och underdåniga. Han tror på jämlikhet. På människors lika värde. Han vill inte ha några tjänstehjon som gör skitjobbet i hans hus. Lika lite som han skulle göra det åt någon annan.

Vi har varit på semester, säger Rut.

I en annan galax, säger Rot.

Morran frågar hur det var där borta och om resan gick bra och allt det där man säger.

Åjovars, säger Rut. Och Rot säger samma sak: Åjovars. Nog var det fint i yttre världsrymden. Stjärnklart. Tyngdlöst. Som ett slags oändligt fritt fall, rätt ut i evigheten.

Men, säger de i en mun och ser först på varanda och sedan med lystna blickar på det ostädade huset och den oräfsade tomten bakom dem. Men borta brak hemma bäst.

Och därmed drar de igång jobbet igen. Kavar ur astronautkostymerna och klär sig i arbetsoveraller och kepsar och hämtar dammsugare och sugmopp och hinkar och trasor och krattor, gräsklippare, våtskrapor, tvättsvampar, sprejflaskor, dammvippor - you name it.

Medan Farran och Morran med varsina djupa suckar sätter sig med sina smartphones och stirrar in varsina olösliga korsord. Livet är fyllt av alla dessa oskrivna ord som ingen begriper.

rut och rot går på gym

Rut och Rot står på garageuppfarten i likadana overaller överallt.

Embryo släpar sig ut med hakan i marken och hämtar en bunt meningslös reklam i brevlådan.

Godmorgon Embryo.

Jaha. Och?

Nu ska vi till grymmet. Ska du med?

Ofta.

Sedan joggar de iväg i traktorsulor och med vimplande mössor och små elitryggsäckar med slangmunstycken och energidryck där bak. Häpp häpp häpp.

Väl framme vid gymmet stormar de in och drar i allting och lyfter allting och tänjer på allting och bryter allting och till slut sitter de på varsin jättestor boll och hämtar andan.

Vilket grym.

Helt grymt.

Efter duschen häller de i sig en odrickbar dricka - jolmbrun och besk som pappersmassa - och joggar tillbaks, ringer på dörren och kliver in och tjoar: Embryo är du vaken! Vi är grymt pigga.

rut och rot bygger en båt

Hej det är vi som är Rut. Och Rot.

Nu ska vi lära er att brygga en bråt. Eftersom klimatchocken. Eftersom vattnet. Eftersom översvimningarna. Eftersom landböjningen.

Embryo ba: Men här.

Rut: Precis här.

Och Farran går in i garaget och låser fast sig vid snickarbänken och börjar hyvla av sig allting. Och Morran går till Coop Konsum och tröstköper papparkakor.

Men Rut - och Rot - de drar igång båtbygget, mitt på tomten. De reser en vagga och plintar en bark och fräser en köl och halar en halv och helar en del. Sedan är det bara att klättra ombord.

Parken är klar.

Först tar vi ombord alla myrstackare. Och sen alla sniglar (eftersom: långsamheten). Och sen alla singlar (eftersom: ensamheten). Och sen alla andra djur och odjur. Och sist Rut och Rot.

Nu står de där. Rut och Rot. Hand i hand och väntar på flodvågen och flodvåren.

rut och rot gör ett vårdval

Morrans morras morra - morrmorrsmor - har tappat fotfästet och behöver stjälpas av någonstans.

Det fixar vi, säger Rut. Det fixar sig, säger Rot.

Och de kommer och hämtar henne i en svart bil i en svart sopsäck och för ombord henne på ett flygplan och flyger henne till ett skratteparadis: sandstränder, solsken, ett evigt lugn och en miljon golfhål att slå sig igenom.

Det är i skratteparadiset man ska åldras, säger Rut.

Ja det är rena paradiset att betala skratt, säger Rot.

rut och rot torkar upp

Farran väger nu tvåhundranittio kilo. Morran strax över. Allt de är kapabla till är att - om ens det - lyfta fjärrkontrollen från golvet och byta kanal.

Slå över. Här händer ingenting.

Slå över igen. Här händer ingenting.

Rut och Rot finns dock tillhands, för att förströ. De spelar upp sketcher. De drar vitsar. De skryter och skrävlar och beter sig. De serverar och ordnar. Allting är alltid tiptop.

Men Morran låter sig inte underhållas. Hon är så uttråkad av bekymmerslöshet - det finns ju ingenting att fundera över, ingenting att planera, nu när Rut och Rot gör allting - att hon behöver kräkas. Farran är likadan. Han dräller godispapper omkring sig och fjärtar slappt. Livet är meningstömt. Och Rut och Rot är genast där och torkar upp och plockar upp.

När kvällen kommer kryper Rut och Rot in i hundkojan där de bor. Det lilla husljuset Mysko sitter på tassarna utanför och ser misstänksamt in i mörkret. Mysko börjar tröttna på de där två. Det är som om entusiasmen, kreativiteten, handlingskraften, påhitten och underfundigheten och samvaron och lättjan och ... ja allt skoj ... har försvunnit. Varken Morran eller Farran bryr sig om ett jota längre.

Det fixar Rut.

Det fixar Rot.

Det är allt de orkar säga. Det fixar Rut och Rot. De ligger i varsin soffa och ältar sitt mantra: Det fixar Rut det fixar Rot det fixar Rut det fixar Rot ...

rut och rot planterar om

Farran sitter som en stubbe mitt i trädgården och bara gråter.

Mitt lärkträd. Mina björkar. Rosorna. Syrenbersån. Magnolian. Det vildvuxna riset bakom garaget. Sniglarna. Mössen. Ekorren och alla fåglar. Var är min trädgård, mitt allt?

Istället: en grön gräsplätt, till synes vidsträckt och minimal samtidigt. En bild av Ingenting. Ett enda träd. En tall, som kunde vara i plast. En garageuppfart i betong.

Rut tuffar förbi på en åkgräsklippare och vinkar: Hej vad det går!

Rot knallar förbi med en bensindriven blåsbälg: Hösten är ett litet helsicke!

Farran reser sig och går - med knapp styrfart - in i det välstädade, dammfria huset. Tänker: Jag måste tröstäta. Jag äter vadsomhelst. Men i kylen finns inget sådant. Där finns bara nyttiga, apfräscha produkter med ett overkligt skimmer ikring.

Farran ylar: Jag vill ha en gammal macka. En ostkant. Jag vill ha lite skit i vrårna. Jag vill ha en mugg som stinker av lite mitt och ditt. Jag vill ha tillbaks min trädgård! Jag vill odla den igen!

rut och rot tar över världen

Det går tio år. Rut och Rot har tagit över hela världen. Det går tjugo år. Trettio. Rut och Rot koloniserar rymden. Rut och Rot löser klimatfrågan. Rut och Rot fixar fred i Palestina. Rut och Rot bygger en ark. Rut och Rot störtar alla diktatorer. Rut och Rot ger ut en kokbok. Rut och Rot har en förfärlig teveshow. Rut och Rot bildar ett politiskt ytterlighetsparti. Rut och Rot förbjuder alla oliktänkande. Rut och Rot bygger fångläger. Rut och Rot blir ett ondsint kejsarpar. Rut och Rot börjar slåss. Rut och Rot sliter ögonen ur skallarna på varandra. Rut giftmördar Rot. Rot giftmördar Rut. Rut och Rot bygger atomvapen. Rut och Rot börjar blogga. Rut och Rot firar jul. Rut och Rot tänder grillen. Rut och Rot är ena riktiga pajsare. Rut och Rot skattefuskar. Rut och Rot har slavar i källaren. Rut och Rot blir anarkister. Rut och Rot bildar anfallspar. Rut och Rot tvålar in varandra. Rut och Rot springer över de elyseiska nejderna. Rut och Rot vinner Idol. Rut och Rot förnekar sig inte. Rut och Rut och Rut och Rot och Rut och Rot ...

Embryo! Vakna! Embryo Embryo du pratar i sömnen. Embryo! Embryo!

Rut och Rot väcker Embryo. De kommer in med en liten fin frukostbricka med en ljummen giffel och en mugg varm O'boy och en nystruken Fantomentidning bredvid.

Allt för dig, Embryo. O Embryo. Vi är dina trälar. Vi är dina tjänstehjon. Du är våran viktigpetter, Embryo. Utan dig skulle vi icke vara intet, och allt.

Och Rut och Rot faller på knä och rör försiktigt vid Embryos lakansfåll, innan de bugande smyger ut ur hans rum under djup och andäktig tystnad.

Ave, Embryo.

rut och rot tänder på

Livet är hemskt. Det finns ingenting att göra åt det.

Farran och Morran släpar sig runt i sitt välstädade hus: allting är färdiggjort, allt är komplett. Vad ska vi här att göra.

Blekfeta zombier med en jättemuffin i ena handen och en kaffelatte i den andra, spillande och dreglande vandrar de omkring i sitt hus. Inte ett dammkorn. Inte en sak att förändra. Rut och Rot har gjort allting.

Till slut sätter de sig på varsin pall mitt i bradagsrummet och glor in i varsin vägg. Kaffet rinner ur deras väldiga muggar. Plask, plask.

Embryo ligger i soffan, uppsvullen som en kokosboll. Ena ögat är öppet och glor tomt in i tevens alla meningslösheter. Det andra ögat är slutet. Huvudet är fullkomligt tomt.

Brollan har gömt sig i garaget. Där kan han sitta i en gammal solstol och bläddra i uppslagsböcker som någon (läs: Rut och Rot) har ställt undan. I garaget finns det liv. Gamla leksaker. Tevespel. Teddybjörnar och legogubbar.

Rut och Rot ångar på. Huset är färdigställt: det ska se ut som i en broschyr: ingenting finns, utom de renputsade möblerna och det skinande golvet. Nu har de gett sig på trädgården. All jord och alla plantor är bortgrävt och bortburet. Urberget lyser i höstdimman.

Nu borrar de hål i berget. Nu pular de ner dynamitgubbarna. Nu tänder de på.

rut och rot bunkrar upp

Vintertid. Otid.

Farran har gått i ide. Morran har gått i ide. Embryo sitter dövstum med en fjärris i handen och zappar sig igenom novembernatten - den dygnslånga.

Det är så mörkt att det gör ont.

Men Rut och Rot, de ger inte upp. De beger sig till Coop Konsum med en köplista lång som Niagarafallet och en kundvagn lika djup som Loch Nessjön. Här ska bunkras upp.

De kavar fram längsmed varugångarna. Tänk Biblioteket i Babel. Men med ost.

Gata upp och ned med livsmedel. Allt som behövs för att klara det tredje världskriget och jordens undergång: konservburkshelvetet.

Men Rut och Rot, de blir lite uppgivna. Ingenting de själva gillar hittar de. Rut är mest inne på raw food: inälvor som är vid liv och insekter som ännu kan flyga med sina klibbiga vingar. Rot vill bara ha motorolja och en polygrip att tugga på.

Vad äter människor?

Rut håller upp en burk. Fjärtor.

Rot håller upp ett paket. Smackaroner.

En påse. Kanylbullrar.

En kartong. Klägg.

De ger upp. Parkerar kundvagnen på en parkering lika stor som Kalahariöknen. Traskar hem längsmed en nermörk höstgata, lika lång som Highway 61, revisited.

rut och rot hjälper till

Gryning. Vargtimma. Poeternas tid. Embryo sitter och skriver. Försöker. Det är tungt. Det blir tunt.

Han skriver: I varje människa bror en poet. 

Och sedan tittar han ut. Ett knivblad solsken glimmar till vid horisonten. Sedan bara mörker, mörker, mörker.

Han försöker igen. I varje ord bror en syster.

Men nej. Han dunkar pannan i bildskärmskanten och suckar. Det går inte. Herregudrun det går inte. Han går ett varv i det tomma rummet. Sätter sig igen. Händerna är av is.

Jag kan inte mer. Gud hjälpe mig.

Plötsligt borrar sig en väldig borr in genom väggen. Gipsdamm. Hostningar. Ett huvud med skyddsglasögon och hjälm tittar fram. Ett fönster slås upp. En skalle till kikar fram, med mask för munnen och väldiga hörselkåpor. Man hör ljudet av en motorsåg.

Hallå där.

Det är Rut. Och Rot.

Hallå där Embryo. Vi brygger om allting.

Vi tänkte ta tag i dig nu. Och din dikt. Du behöver nog lite hjälp.

rut och rot ställer om

Natt. Dimma. Ljuset från gatan lyser över det tomma köket. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg. Hela världen sover.

Då, klockan exakt noll tre noll noll, ställer Rut och Rot om alla klockor överallt.

Det måste gå apfort, så att det inte går fel och tiden går fel. Det blir ett väldigt brak när de ställer om moraklockan i bradagsrummet. Det börjar tjuta om väckarklockorna när de vrider om visarna ett helt dygn. Köksklockan går igång med ett visslande och äggklockan skramlar i sin låda.

Mysko vaknar. Hjärtat slår som en kläpp. Hjälp oss hjälp oss.

Ute i garaget är det en gammal ångdriven skeppsklocka som brölar. Nere i Centrum rasslar det om stationsklockorna. Kyrkklockorna ska vi inte ens tala om. All världens klockor börjar skramla och larma. Atomuren i yttre världsrymden hickar till och hoppar bak en timma.

Och sedan går de ett varv, Rut och Rot, med varsina fotogenlyktor och lyser upp allting.

Klockan är tre och allt är lugnt!

Klockan är fyra och allt är lugnt! Utom vi förstås!

De kryper in i Embryos krypin och lyser honom i ansiktet: Vi söker en människa.

Och fann ett embryo det säjer jag nu yo.

rut och rot flyttar in

Torsdag. Höst. Embryo ligger utslagen med ansiktet i tangentbordet.

Jag kan inte mer. Det blir inte mer. Internet är dött. Alla konton är kapade. Alla ord är stulna.

Han vacklar ut i ljuset i trädgården där Farran och Morran sitter i varsin iskall solstol och stirrar tomt framför sig: Vi kan inte mer, det blir inte mer, vi är helt utbrända.

Då flyttar Rut och Rot in. De kommer med varsin kappsäck och varsina verktygslådor: Hej hallon här ska vi skruva till det litegranna.

Flytta på er så ska vi ställa in sommartiden och ställa till lite reda i oredan. Vad är det här? Text. Den suddar vi ut. Vad är det här? En teve. Den bär vi ut. Det är en ny tid nu.

Gör lite jumpa eller något. Självförverkliga er.

Under tiden brygger vi kaffe och brygger om litegranna. Utan att det kostar er skjortan precis. Eller nåjovars: varsina skjortor får det bli. En rutig och en rotig.

oktober

oktober är portalen: upplyst av ett sista solsken går du
in och försvinner i mörkret som en skugga in i sig själv

september

dagen är solblekt och övergiven
nattblinda fönster slukar allt ljus

augusti

jordklotet mognar som en tung tomat
på en gulnande skör kvist av solljus

juli

natten skördar vit och röd solskensvallmo; lugnet
växer upp ur havet som en väldig sköldpaddssköld

juni

juni är himmelens månad: de grå molnkaskaderna det isblå
midnattsljuset; vita sår som öppnar sig och efter det allt regn

maj

jordklotet: en godismelon med varmt inre som sipprar ut
som gult solljus som rinner över människorna och djuren

april

solens sandgula pansarhjälm forsar fram i natten
narcisserna slår i marken som vita fosformissiler

det finns alternativ

Nyheter
Effektivisering
Soltornet
Geotermisk energi
Vind
Vatten
Kall fusion
Berg
Tidvatten
Bioenergi
Solpaneler
Fotosyntesenergi
Algbensin
Het fusion
Vågkraft
Salt
Plasmakraft
Ökenkraft
Laserkraft
Rymdenergi

kärnkraft nej tack

Puff.

Lägger till ett årtal. 2011.

supermånen

vargens vita pupill möter jaktgevärets hårkors; månen
är ett enormt svart hjärta med en laserpunkt som slår

i jordens mörker

simhallsupproret

Nu får det vara nog.

Jag vet inte vad det är med just simhallarna. Men det är en gräns som går här; jag tror platsen också är symbolisk. Vi möts här. Det är vår simhall. Vi har betalt inträde och vi har i åratal betalt skatt för att våra simhallar ska vara som de är: allmänna, kommunala, våra tillsammans.

Här sitter jag med gubbar och ungar och tonåringar från alla samhällsklasser på lavarna i bastun. Vi är nakna här men inte skyddslösa. Det är vårt ställe. Vår fristad. I simhallen, efter tusen meter, eller i gymmet, efter en mils löpning eller ett pass i trappmaskinen eller på stretchmattan, så mår man bra. Vi blir människor här tillsammans. Sälj inte vår simhall. Här samlas ungarna för innebandymatch. Här möts aerobicfantasterna och spinningfartdårarna - alla är lika svaga eller slimmade och svettiga och självklara här - och vattenjumpaentusiasterna och styrketränarna och hälsofreaken och råbantarna och de lagoma tjocka och de alltför spensliga och ... alla är här, här är det ingen skillnad på oss - så olika vi ändå är.

Och platsen är inte fredad, här finns inga skrank, inga barriärer, ingen åtskillnad. Här råder rättvisa och gemenskap. Man kan vara tyst och i sig själv eller kämpa tillsammans i grupp. Men ytorna är allas. Kaklet. Vattnet. Ljuset. Vi har pröjsat för det här. Vi vill ha det kvar.

Jag vill detta. Jag vägrar se det allmänna säljas ut till sista vattendroppen.

*

Apropå gym.

mars

blek knagglig rotblöt utlevd och överlevande
sätter man sig upp i sarkofagen och kikar ut

rösta

yo

en text

en text
utan fallukca
har inget
djup

sponsor sökes

Hej!

Jag är en glad - men ibland också lite vemodig (det hör till yrket) - poet som söker sponsorer. Lite ny deg i tråget; tangentbordet behöver kanske bytas ut och man behöver nya tofflor att gå från rum till rum i och grunna. Det borde vara lätt det här, att knyta an till näringslivet; luftigt liksom, direkt. Allt handlar ju om kommunikation, och stilbildning. Att skriva poesi är lite som att lansera ett nytt tvättmedel: det ska vara fräscht och få bort de dåliga lukterna ur livet.

Eller nej.

Ibland måste det få komma upp lite illaluktande smolk ur eländet också. Ibland måste man skriva ganska hemska saker. Ibland kanske en dikt inte blir helt salongsfähig. Och det där kan innebära ett problem.

Säg att jag blir sponsrad av ett knäckebrödsföretag. Och sen måste - det där 'måste' kommer inifrån, det är ett driv att gestalta något som man upplever, ser, hittar på, behöver reflektera över eller sätta i relief - jag skriva en narrativ dikt om en stackars knäckebrödsfabriksarbetare som blir illa behandlad av sin chef och till slut dör olycklig och ensam ute i ödemarken, förvirrad och förstörd av kapitalets makt över den lilla människan?

Tänk om jag måste skriva en dikt som handlar om att jag inte tror på marknadskrafternas expansion och kapitalismen som motor i människans historia? Tänk om jag måste skriva en anti-sponsor-dikt? Hur ska jag bibehålla textens trovärdighet om någon bilfirma får presentera sin logga på pärmen till min bok (hej alla bilfirmor jag har inget körkort men en femdörrars familjemiljöbil med sollucka och riktigt bra stereo, det skulle sitta fint; jag kan skriva en fin dikt om utflykter i vår nya Volvo Saab Skoda Toyota Chevrolet); tänk om bilen krockar med texten?

Hur kunde Faust dikta, om han sålde sin själ till djävulen? Hur ska konstnären kunna stå fri när han eller hon köps in som en pokal, en gisslan, av ett företag? Hur ska dikten kunna vara genomlysande och uppriktig, när man har businessmannens andedräkt i nacken? Ska vi ge upp textens ärliga uppsåt? Ska vi sälja oss på marknadens iskalla bräde?

Eller ska vi sluta att skriva.

Eller ska vi inte. Jag kan tänka mig en liten fin kärleksdiktsamling som är sponsrad av RFSU. Jag kan tänka mig en bok om hur vi ska rädda barnen i världen som Unicef är med och distribuerar. Men skulle det få gagna mig? Skulle jag kunna dra nytta av sådant? Jag skulle kunna tänka mig en seriös politisk poesi, vars ändamål var att förändra världen i en ny riktning. Eller en diktning som bara var ett motstånd: snudd på oläslig i sin tvärilska mot rådande normer och maktordning. Vem skulle sponsra detta? Och varför? Och hur skulle dikten - igen - kunna få vara fri?

Bakbunden. Munnen igentejpad. Texten som aldrig kunde vara tyst. Dikten som blev utkörd ur klassrummet. Revolten som föddes i cyklonens stilla öga. Shut up: We are paying you to do so.

Men om vi gör ett försök. Vi sätter oss ned och tänker efter. Hur kunde marknaden kliva in i ditt konstnärsskap, på allvar. Och hur skulle du, på allvar, kunna stå fri som diktare, fortfarande?

Hm. Man kunde tänka sig en diktsamling sponsrad av ... sponsrad av ... (nu förflyter en hel förmiddag en halv arbetsdag, stämpeluret ryker där borta på poetväggen: varumärken passerar revy som ett bildspel från en galleria: skidpjäxor tevespel parfymflaskor krukväxter broderade kuddar) sponsrad av ... näej, det är fett kört.

Jag vill ha en T-shirt med loggan embryo tryckt på ryggen. Embryo kan inte sponsra någon bättre än sig själv.

SvD SvD2

februari

ljuset är kyla och kylan är ljus
och mörkret är kallare än ljuset

januari

en mjukfrusen milkshake på en blank bordsyta: orange
synkoper av norrsken i de marmorerade nebulosorna

den pigge entrepenören

Hej!

Det är jag som är den pigge entrepenören. Jag kommer gående i texten i tusendollarsskor och skimrande kostym. Jag är hal. Bakslug. Påhittig. Bedräglig. En lögnare. Kan man tänka sig en bättre entrepenör än en författare? Jag går omkring med en bricka och bjuder på skumpa och lämnar ifrån mig visitkort. Köp mig. Läs mig.

"Lille vän", sa alltid Fröken till mig som barn. "Du som skriver så bra, du borde bli ... entrepenör!"

*

Jag är Marcel Proust, den franske romanförfattaren; han som satt sjuklig på sin kammare och skrev och skrev och skrev. Pennan brann i handen. Ända in i döden skrev han på sin väldiga roman. Inte mycket till entrepenöranda, i den opigge konstnären. Men han skrev världslitteratur. Så hur skulle han ha gjort i dag? Piggat på sig, och lite käckt lagt ut sina skrivande tunna händer på entrepenad? Eller hade han lagt av, med alltihop?

Ta Franz Kafka annars. Han lessnade så helt på alltihop - konstnärskapet, ekonomin, förlagsstridigheter, ordens vrånghet: hela det jämrans entrepenörskapet - att han lät bränna en massa av sina texter. Men inte allt. Oförmögen att ens äta, på grund av sin svåra sjukdom, korrekturläste han till sin sista dag i livet manuset till volymen En svältkonstnär. Vilken tur då, att det fanns entrepenörer som kunde se till att manuset gavs ut, efter konstnärens död.

Kan man tänka sig Gunnar Ekelöf, knalla fram i den här texten, som en glad entrepenör? Den dysterkvisten? Bah. Edith Södergran, en av våra mest banbrytande modernister vars dikter har blivit en del av kulturarvet. Lungsjuk och eländig dog hon alldeles för ung och utan att alls ha påvisat något entrepenörskap. Hon bara skrev. Och skrev. Och skrev. Och skrev. Tills hon dog.

Ibland kan jag tänka på människorna som ett kollektiv, där man har olika roller och där man hjälper varandra. Där finns läkare och bibliotekarier och brandsoldater och butiksbiträden och entrepenörer (vad ÄR en entrepenör?) och konstnärer (typ: poeter målare musiker filmare) och annat. Man tar del av varandras jobb. Man hjälper och stödjer varandra. Läkaren lappar ihop min trasiga hjärna, när den har legat ute på entrepenad och blivit nedtrampad. Sedan läser hon mina dikter, doktorn, på kvällskvisten. Medan bibliotekarien lånar ut mina böcker och butiksbiträdet sitter i ett kyffe bland grönsaker och läser poesi poesi poesi. Och entrepenören, han ... han ... han ... ja vad GÖR en entrepenör egentligen? De är pigga, det har jag fattat. Och de entrepenerar.

Gunnar Ekelöf pratade om någonting han kallade Ingentingtimmar; den där tiden då diktaren gör till synes just ingenting. Vegeterar. Promenerar. Lagar sin lunch, diskar efter sig. Finns till. Ser sig omkring. Samlar på sig grejer. Stoff. Ord. Tillfällen. Bilder. De där timmarna kunde man kanske ägna åt sitt entrepenörskap istället? Frågan är då vad entrepenörerna skulle göra? Ingenting, kanske?

DN i dag

tyst hav

det är något med fiskarna, säger havet
det är något med havet, säger fiskarna

men deras ord hörs inte; bokstäverna
ligger uppspolade på stranden, ruttnar

tyst vår

fåglarna dras ner ur himlen som torra druvor
och kastas ut över en vit oändlig lakansväv

nyår

vinterfåglarna är hål i gryningens ånga
skriken efter: fisk bröd vatten, hörs ej

mellandag

ett värmeljus rör sig långsamt genom rymden: lågan
är rostbrun som en döende hyacint, hej då blomma

djurkort

det är ingen ko på isen

halvtid

Jag jobbar bara halvtid, så jag är ingen hel människa, jag är bara en menisk.

julkort

Jag är så julkort att jag måste äta lite långa.

julkort

god jul önskar embryo

midvinter

vintern sover snön sover natten har somnat
endast månen blodgul är vaken och sjunger

privatisera allting

eller inte

vilken är skillnaden: på mitt bibliotek och på vårt bibliotek
vilken är skillnaden på min värld och på vår gemensamma värld

sankta lucia

svart tjockt blod pumpas ur det färska såret
ur den vita munnen forsar ord och vintereld

december

öppnar ögonen mot mörkerkylan
vargen av silver i det svarta ljuset

fyller skuggorna med ljus mjuk snö
en förbiflimrande skog: isregnväg

advent

ljus över den mörka snön: en neutronstjärna
dånar av tystnad: nattrymd vidrör stillheten

november

mörkret, en handpolerad sten
som du gnider mjukt i fickan

poetry on war

This poem is a gun
And words are ammunition

Maxamed Xaashi Dhamac ‘Gaarriye’

*

“It’s always difficult to write freely. There is always a kind of censorship — even without laws. It’s hard for poets to write. People read between the lines. It is impossible to deceive them. All my life, I have tried to get around that; but you have to sacrifice many things, to put yourself in danger. I left many countries to keep free.”

There is a little silence in our conversation, a pause for more than just breath. “It is a hard job to be a poet,” he (Saadi Yousef) says.

Sunday Times, 8 aug 2009

bob dylans akustiska gitarr

Vänder en kikare med linserna hitåt: jag är en kamel och världen är ett hål och hålet är ett öga och ögat är en vulkanmynning och mynningen är en revolvers och revolvern är en best och besten är en käft och käften är ett hål som står vidöppet upp mot himlen och himlen är ett hål utan slut och slutet är en öppning in i det undermedvetna och det undermedvetna är en tom dröm som fylls av ansikten med munnar och munnarna skriker ur sig ord och orden är tomma hål som sluter sig kring mynningen på en revolver och revolvern är en förskräcklig varelse med ett iskallt huvud av stål och huvudet är en liten blank bil på en ödslig landsväg och landsvägen är ett streck genom hjärnan och hjärnan är fylld av håligheter som gapar svarta och ekande som hålet på Bob Dylans akustiska gitarr och Bob Dylans akustiska gitarr är en kniv som ligger på världshistoriens middagsbord bland druvor och vinglas och sönderslitna kroppar och kropparna är stumma lik som staplas på varandra som bilder i en tät och obegriplig dröm och drömmen är en kamel som vandrar över en svartvit öken och solen lyser över himlen som ett osynligt hål ett öga rakt in i universums inre och universums inre är ett tomrum som ekar som Bob Dylans akustiska gitarr.

oktober

i universums svarta matta
gnistrar en tunn liten tråd

september

i september tunnas ljuset ut
inuti
man lyser lite svagare
men man lyser
inuti