sandslott

1997 kom Sandslott. En diktsamling i fyra sviter, från barndom och framåt, om skrivandet, om valfrändskap. Om att riva dikten fort, och bygga upp den igen. Att livet är så, att växa upp, att skriva: "Kupolen växer och växer under dina händer. Våta skuggor lyser. En minaret reser sig, blå av sand, med måsar cirklande inuti sitt torn, och ljusa öppningar i alla väderstreck."

      Jag skulle kunna skriva
      en äktsvensk barndomsskildring där det onda och vassa
      sakta skär ned blommorna, förmörkar de blodröda
      junidagarna
      Men jag minns det inte
      Jag hör istället ljudet av kritan
      mot den svarta tavlan och känner stanken av bänken,
      av frågan: Vem är detta projekt de arbetar på allihop
      vad vill de mig vad är detta jag?

arbetar

Arbetar: drar en rak linje
från det undermedvetna upp
i himlen där allting försvinner

Älskar entropi, bejakar ingenting
mer än det sköna i att existera
just nu: som en sista aster i hösten

Vi sjunger oss högt in i det tomma

Så att det tomma sjunger inom oss

Foto: Magnus Carlbring 2015



språket

Gör språket inte ont, så känns
det inte. Bit ihop hårt kring orden.
Och svälj.

Foto: Magnus Carlbring 2015

katharsis

Det är alltid fritt att skriva det är ingenting som kan binda dig vid något annat än friheten och det finns någonting som är mycket svårt och mycket lätt i det här som gör varje ansats så svag och resultatet så starkt: läs dig igenom dig själv och när du är färdig och tårarna eller skrattet eller likgiltigheten (det är en mörk och avgörande ton det också) får dig att se en ny sida av antingen dig eller det du har läst eller om det nu är samma sak så är det ändå här - i det direkta - som det sker som ingen kan styra över och (det finns ingen slutsats att dra av någon början mitt eller slut: är det här en motorväg eller en vindlande stig mot havsranden eller ut i gläntan bara där människor kan mötas: här) det är alltid i samtalet det tysta eller det omedelbara och i texten som vi möts på allvar och det är när det sker på samma nivå eller när det anpassas så att det är på en nivå (osäker på om nivå är rätt ord men osäkerheten är också giltig i det här sammanhanget, att våga ha fel, att tänka större eller mindre än sig själv eller utanför sig själv och/eller det sammanhang som man är satt att vara i) där alla parter kan mötas - eller inte - eller när det som man behöver ta sig igenom bryts ner till minsta beståndsdel och det inte längre spelar någon roll hur vi tar oss framåt för att nå samförstånd och medförståelse om att det viktiga är inte alltid att vi begriper varandra men att vi lyssnar och att vi är mer som träd (alltså det ödmjuka i att vara en del av något man inte helt kan omfatta) eller mellanrummen mellan träden eller det som fyller ut allt som om vi vore antimaterien som skapar motsatsen till det vi redan känner till och därmed höjer vår egen kunskap eller fördjupar den snarare så att vi alla är på samma plan eller samma plats för det är vi ju bara det att somliga tror att de är förmer än andra när det är precis tvärtom vill säga att ingen är förmer alla är exakt lika mycket värda och det är nu och det är inte i tolkningen av det skrivna utan i dess motsats som det reella uppstår och man kan plötsligt upptäcka sitt eget ansikte i det oskrivna  och samtidigt inse att det är lika utbytbart som unikt eller som den gamla zenmästaren sa: "Om du vill veta något om träd, gå till skogen".

Foto: Magnus Carlbring 2015

för rådjuren

För rådjuren
har civilisationen
aldrig funnits

Foto: Magnus Carlbring 2015

kärleken

1991 kom min tredje diktsamling, Kärleken. Ett femaktsdrama med en lätt antydd episk båge. Ett du och ett jag. Och hur det är barn i alla löv.

      Är det här en vit vägg som lyser
      eller en svart vägg
      som suger upp allt ljus?

      Jag älskar dig, säger du
      och orden pressas mot munnen,
      munnen pressas mot orden

      Vi kysser varandra

hettan

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget
utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas
i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks
fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer
det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras
över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa
akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig
sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg
vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer
kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen
läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft

 

                                                                                            Ur Hord, 2012

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

 

folk i centrum

1988 kom Folk i Centrum, en samling prosastycken. Etyder. Ögonblicksbilder. Människor som dyker upp, och passerar.

"Ur ett svart hål i en plåtvägg lösgör sig en man i overall med en piassavakvast i näven. Mannen lutar sig på kvasten och kikar längsmed rälsens sträckning in i tunnelns mörker. Han vrider sakta på sitt stora huvud och ser bort mot industriområdet, staden och sopstationen med sin vita pelare av rök. Han kliar sig på magen och fiskar upp en banan ur arbetsoverallen, knäcker skalet i nypan och tuggar girigt i sig frukten. Så slår han toppluvan i nacken, torkar sig om munnen med handryggen och kisar upp mot himlen. Han skrattar till, ruskar på huvudet och mumlar: Ja jävlar och sopar sedan slasket från den blöta tågperrongen. Solen skiner nu."

ord

Skrapar ihop ord. Blåser ut ljus. Skrapar ihop ljus. Blåser ut ord. Satans höst. Satans mörker. Titta in i varandras stugor. Det lyser av förtvivlat mörker. Vi kan inte göra någonting. Blås ut mera ljus. Vält ut det i mörkret. Det kanske smittar. Vi kanske blir bättre om vi skrapar ihop litegrann tillsammans. Att det blir som en arketypisk djup sanning: att det finns någon slags mening med det här, det här som krymper ihop oss till små ettriga punkter av kompakt totalt mörker. Det finns inget ljus kvar snart - det är oktobers elementa - men ett stort ointagligt mörker som man kan mala ner och brygga något nytt utav.

rymdvarelser

Vi står på pendeltågsperrongen

med ansiktena upplysta av mörker

Vi är rymdvarelser, oktober

har döpt oss till det här: Intet

Vi rör oss i ett ömsom varmt

ömsom svinkallt mörker: stjärnorna

ger ingen som helst tröst, de

bara lyser, mörkret lyser hårt

Vi tänker att det skulle bli en sång

Att vi skulle kunna trösta oss

med en sång som fyller ut mörkret

Men det händer inte, allt som händer

är bara att mörkret kommer närmare

Oktober är en underbart vidrig tid

Vi låter fingret löpa genom ljuset

Vi låter mörkret löpa in i ljuset

Foto: Magnus Carlbring

att skriva inte

Att skriva utan lyskraft
Att skriva rakt in i mörkret
Att skriva för att orden
Att skriva för att bilderna inte
Att skriva för att det finns ingen väg
Att skriva för att det finns vägar
ut, att skriva
utåt, att skriva inte
Att med rost och järnsmak i munnen
Att skriva utan att det är ett krav
att skriva utan krav
Att skriva är ingen handling i sig
Det är inte att utan vad
Det är inte vad utan varför
Det är inte varför utan hur
Det är inte att skriva, det är att inte
tänka: det är att vara sten
eller sol inuti sten eller torka
inuti, inuti detta: att skriva
är en versrad som heter oktober
Att det här är oktober, att vi är inuti
Att skriva
Vi är döpta i text och mörker
Att varje uttryck har sin form
Att: att skriva är meningslöst i sig
Att blåsa in giftig eldrök här
Att skriva ur sig det här här
Att radera alltsammans, att inte läsa
Att skriva utan lyskraft, att vara
svag, att tillåta sig att gråta
ur sig texten som är
beviset: att skriva är det här
Mitt i det söndervävda mönstret
en hålighet där ansiktet syns
Att skriva här och här som ett märke
Här sitter det fast utan att synas
Det som inte verkligen känns
är inte att skriva
Mörkrets tunna rand in i ljuset
Ljusets tunna rand: textraden
som är svagt upplyst
av regn; det är först nu
det här är mycket mer än text



Foto: Magnus Carlbring 2015

det yttersta

Lördagsförmiddagen skriver sin egen
sömniga vers; det är solljus och avgaser
och en kritblå himmel och mörkklädda
trafikanter som rör sig mellan pendeltåget
och bussterminalen och byggjobbare
i neongula mössor som tidigt klättrar
i ställningarna som omger fastigheten
där allting utspelar sig: ett koltrastpar
i snabb flykt över ett frostbitet syrenbuskage
och en man i pyjamas som skrapar
rutorna till sin bil: han skrattar och håret
är på ända och glasögonen igenimmade;
verkligheten blir ett berusande dis
utan konturer eller skärpedjup; vi upphör
i de här otydliga skiftningarna mellan
dag och natt och mellan att försöka
och att verkligen genomföra. Kliv upp
och kliv ut i dagsljuset som omformar
alla tankar. Vi är alltid vid det yttersta, hur
litet och till synes obetydligt det än är: det
är det aldrig, ingenting är obetydligt alls.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lösenord

En dag ska du glömma
alla lösenord, alla inloggningar
är bortflugna och det ryms en skön tystnad
i att finnas till i ingenting. Den här fredagen
öppnar sig alldeles skör, som en violinkonsert
eller fladdrandet av tusentals snäppor
en vild och varm julidag. Vi minns sommaren
som en handrörelse framför våra ansikten,
den där märkliga rytmen av det reella
och det oförställda. Vi dricker saltvatten. Vi
bryter ett fint bröd över en tallrik soppa gjord på
de växter vi plockade hem, strör ringblomsblad
och lavendel överst. Det är inte farligt
att bejaka det sköna; det är i den här ansatsen
som det destruktiva och sorgsna kan lyftas fram
under en nytvättad duk. Vi försvinner snabbt
ut i periferin. Och det är i periferin
vi verkligen vill vara, som mönster i en väv
som aldrig kommer att bli färdig. I kanten
av Vintergatan har man hittat en megastruktur
formad av intelligent liv, en utväxt ur livet
som ingen av oss kommer att få
nudda vid. Natten byggs om där, vid
Svanens stjärnbild, alltihop
projiceras av enorma stjärnspeglar
där vi inte syns.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdagens ljus

Torsdagens ljus
gräver en djup grop i det mörkgrå
oktober. Vi har samlats här
för att dricka svart kaffe och knapra
tabletter och bre solsken på torra skorpor
och tillsammans sjunga oss fast
i verkligheten. Jag tar en bild. Det grå
plastskynket som täcker köksfönstret
är som en text, en hinna
mellan dig och mig, mellan det upplevda
och det genomlästa. Ingen människa
är en bok. Böcker är som små människor
som växer när man slår upp dem.
Det strömmar svart ljus ur boksidorna.
Ur kaffet lyfter en vit magisk ångslinga som blottar
ett helt tomt ansikte - en djinn utan åsikter utan
motiv utan drift, annan än att vara
oss vardagsvarelser till lags. Andarna
bor i det lilla ögonblicket, tillfället
då ingenting sker, men allting förändras,
lika snabbt och lika långsamt
som när man tar klivet
från dröm till vakenhet, ett simtag
bara genom den hypnagoga
upplevelsen. Och vi är här.



Foto: Magnus Carlbring 2015

svarta hål

För trettio år sedan kom min första bok. Året efter, 1986, kom den andra: Svarta Hål. Det är en sång, lite futurism, lite punk, lite sturm&drang, lite dadaism, lite kubistisk lyrik, lite filmspråk, lite samtida fysik. Jag läste en artikel under arbetet, om just svarta hål, och använde det som ett kitt och en struktur. Jag tyckte om ordet 'händelsehorisont'. Omslagets svartvita figur skulle föreställa en människa, ett diktjag kanske, och ett nottecken.

"sorgens barn i vita skjortor
står tigande på tröskeln
ett knippe ljus en glimt en hand
rör kring i rummets vatten"

att vara människa

Onsdag. Motståndets estetik. De grå vardagarnas
uppoffring. Jag lovade hantverkarna som klev in
i verkligheten i morse - de ska byta det största av våra
fönster, väger drygt hundra kilo - när de frågade 'Hur
går det med poesin?', att skriva in dem i en dikt. Jag
vet inte om det går, det blir alldeles för privat - eller
snarare ointressant (inte i meningen att hantverkare
och ett fönsterbyte är ointressant; det är det inte alls,
det är spännande: de arbetar med lyftkran och de
bilar ner väggen och plockar ut gammal isolering
och fyller på med någon ny plastmassa och trycker dit
fönstren och nitar fast lister runt om och det ser ut
som om fönstret suttit där i alla tider, sedan -45 då
huset byggdes) - och så känns det lite enkelriktat. De
skriver ju så att säga inte in mig i sitt fönster, inte
annat som ännu en invånare i ännu en lägenhet i ännu
en fastighet med nya fönster och fasader som ska
renoveras. Men sen tänker jag på Slas, och den där
romanen (Sanningen och ingenting annat än, från
1970) om han (Peter Blodström) som åkte runt
i förorten och reparerade persienner - att den handlade
om möten mellan människor och om hur det är
att vara människa. Och att det mesta vi gör, skriver,
arbetar med allt det andra, går och handlar, lever
tillsammans, läser, ser film, ja till och med drömmer
när vi sover, handlar om precis samma sak. Om
hur det är. Om hur det kan vara. Hur är det att vara
människa. Det är det onsdagsgrå som ackompanjerar
frågeställningen, och det är hur molnen rör sig
som ger svaret, eller snarare: ett av alla möjliga svar.

Foto: Magnus Carlbring 2015



verkligheten gnistrar

Tisdag. Verkligheten gnistrar, hela Älvsjö torg

är upplyst av en inre eld. Ur underjorden
kommer iskalla spottloskor - de bränner till när
de lyfts upp i den ångande luften. Från pendelstationen
strömmar varje timme tusentals resenärer, tågen kan inte
sluta kränga ner i texten. Allt vi har gjort i livet
är nerplöjt i en enda versrad: Majakovskijs ryggradsflöjt
som spelar på de nyss gjutna cementplattorna
med de inlagda hjärtansbladen och allt mörkt vatten
som kommer ur nattens tyst mumlande brunn.
De här outtalade drömmarna, de här outskrivna orden
som vrider sig in i de förbipasserande som ögonblickliga
penselstreck. Nu är du färdigmålad. Nu är jag. Nu
skriver vi oss in i en annan fas: oktobernatthelvetet
med sin mardrömsmörka himmel utan stjärnor
där nervtrådar rör sig gnistrande, de virvlar
inuti varandra som tankespår: världsalltet fångat
när man gör en ofrivillig paus på väg hem från jobbet.
Där sitter några pundare på de blodröda bänkarna. Där
haltar en hund genom vattenstrålarna. Där sitter
ett barn i en sittvagn och tjuter av glädje varenda gång
ett nytt ord skjuter upp ur det undermedvetnas fontän.
Det är fint att utan åthävor konstatera att vi finns nu.



Foto: Magnus Carlbring 2015

att läsa

Söndag. Alla ligger lågt. Skyttegravarna
är tysta och kalla. Tvättmaskinens
skelande vansinnesöga följer oss
med blicken. Jag läser. Det gäller
att läsa, innan böckerna
överger oss och bildar en egen,
fri nation. Böckernas värld
är mer sann än den andra,
utanförliggande.
Läsfåtöljen samtalar med mig.
All text är stum men
med samma höstklara, höga
röst. Jag läser Sven-Eric Liedmans
Karl Marxbiografi. Det knakar om
papper och pärmar. Ångmaskinen
driver orden framåt framåt
framåt. Vår tid är så lik all annan
tid. Allt går igen. Girighet och hopp
om frihet och solidaritet och begriplighet
och enkel givmild gemenskap.
Det är synd om människorna.

jag skriver på en aldrig avslutad vers

Jag skriver på en aldrig avslutad vers

Det är lördag, världen tuggar lite på sin mattkant
Hösten anländer, allting eroderar, fryser lite
sönder
Natthimlarna just nu är mycket mörka: pupillen
rakt in i helvetet ovanför oss, den fruktansvärda
kyla som evigheten erbjuder
Allt är entropi
Dikten har inget uppdrag, texten har inget ärende,
annat än att se allting, göra det synligt
Vi kan bara vittna vid timglasets tindrande domstol
Vad levde du i för tid, jag levde i Weimarrepubliken
Den här unga kristdemokraten som skålar
i en flaska Bollinger på fredagseftermiddagen
efter att ha orsakat politiskt kaos
Jag ser bilden i mobilen
när jag står vid en bankomat i Linköping; bredvid mig
sitter en kvinna och tigger, en polisbil
är parkerad längre bort, överallt människor
i rörelse, nästan alla med klonkande vita
systembolagspåsar; helgen väntar
stearinljusvarm och blodmörk, jag ser
samtidigt - man skrollar sig igenom hela verkligheten
på tre sekunder - bilderna,
de senaste, från Mars
Och jag vet ju att det inte är så här, det funkar inte
rent fysiskt: men tänk om de där klippöknarna
och de torrlagda jättesjöarna och de där vattenfallen
av frusen svart is, är en bild av jordklotet
i framtiden; eller är det en bild av oss själva
Hur vi ser ut där inuti
Hur ser vi ut där inuti

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

mitt i allt detta ljus

Den där märkliga gränsen mellan myt och människa, mellan verklighet och uppdiktad verklighet, mellan förklaringsmodeller och realitet. Mellan dåtid och nutid. Hur det du skriver, eller det som någon annan har skrivit, tenderar att antingen bli verkligt, eller att återupprepas gång på gång på gång. Vi lever mitt i Iliaden. Kriget brinner omkring oss. Världen kantrar, allt snabbare. Överallt dessa krigshetsande politiker. Män. Gå med i Nato. Bygg nya vapen. Sälj krigsflygplan. Två dina händer i Medelhavet. Odyssevs flyter där, på sin flotte, jagad om natten av sina fruktansvärda minnen. Odyssevs som dödar det där barnet i Troja, den lilla pojken som kastas i muren. Astyanax. Vi lär oss ingenting. Vi lär oss ingenting av historien, ingenting av litteraturen, ingenting av vilka vi är eller vi har varit. Hur Odyssevs står med det döda barnet, hur han står med det döda barnet lätt hukad och havet som är dödsvitt som en meningslös spegling av en tom himmel ovanför. I en värld där barn offras, gång på gång, gör ingenting vi vuxna har uträttat någon skillnad. Vad har vi på Mars att göra. Vad har vi för erfarenheter att dela. Vad ska vi med vetenskapliga upptäckter att göra. Internet. Solfarkoster. Ultralätta batterier. Fusionskrafverk. Dödsmaskiner. Jasflygplan. Vad ska vi ens med dikter. Berättelser. Alla dessa storverk vi hyllar varandra för. Härom dagen såldes en sista lunchmeny från Titanic för uppemot en miljon kronor: en metafor för alltings underliggande vansinne. Vad finns det för signaler som vi kan skicka ut i universum, från den här gudsförgätna planeten. Vi dödar barn. Vi för krig. Vi bränner våra oljereserver och föröder klimatet. Kom hit och hälsa på. Nej. För varje litet dött barn, tar evigheten en besk tugga av vårt gemensamma samvete. Ibland är det så mörkt mitt i allt detta ljus som omger oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lit de parade

I år är det trettio år sedan jag debuterade. Min första egna bok hette Lit de Parade och var en samling prosa och poesi. Jag målade själv bilderna till bokens omslag.

Citat: 

"Rädslan inbunden
- stängd -
mellan versal och slutpunkt,
som en svart och vilande
reptil."

poesi är jordens salt

En katt som ska utse
nobelpristagare i litteratur. En bläckfisk
som gissar matchresultat. Lemurer
som vet allt om neutriners förvandling
på sin resa från solkroppen
till jordklotet. En grizzlybjörn
som fattar beslut om klimatförändringar;
hen står med ramarna sträckta mot himlen
och råmar åt människans vansinne.
Nobelpristagarnas huvuden är fasttejpade
på kattmatsfaten, de vajar i vinden.
Valhajarna bär emigranterna på sina blåsvarta,
fläckiga ryggar. En flock zebror betar
på akademiernas bakgård. I läsesalen
sitter schimpanserna tysta och antecknar
febrilt medan bergsgorillan håller sitt stumma
föredrag. Nu smyger katten fram
och sätter tänderna i ett livsverk.
Orden fräser i munnen. Bokryggen sprattlar.
Den allvarligt syftande texten hamnar
på rygg och innanmätet - blankt
och blodrött och pinfärskt - blottas.
Ät det. Slicka. Poesi är jordens salt.

Foto: Magnus Carlbring 2015



min dikt

min dikt
är en liten ullgrå katt
som delas oavbrutet
på internet, min dikt älskar
att bli kliad på den tunna hjässan
inuti min dikt tänker orden
långsamt
på alla som läser
min dikt är en blodröd måne
min dikt blir till just nu
i ett parallellt universum
därifrån alla dikter kommer
min dikt kan du ha
med dig i din mobil, min dikt
är en del av den förtvivlan
alla dikter känner
stryk min dikt, killa den
i pälsen, tryck din nos
mot diktens 
lilla nos


Foto: Magnus Carlbring 2015

atombomb

Nu ska vi - äntligen - gå med i Nato.
Sånt där gör mig så lycklig. Jag tycker att
Nato är jättebra.
Alla militära allianser är bra.
Det är bra att döda varandra.
Jag tycker att atombomben är jättebra, den dödar
både effektivt och inte: atombomben
är det värsta jävla dödsvapen
som människan någonsin har uppfunnit.
Och äntligen kommer det hit!
Alla vet ju att Nato är en kärnvapenmakt, så nu
kommer det bli gott om kärnvapen i vår närhet.
Jag vill ha ett kärnvapen i min närhet. Det gör mig
trygg. Doften av atombomber gör mig
till en hel människa.
Ropen skalla. Atombomb åt alla!

textrader

Alla dessa bilder. Textrader. Åsikter. Förvillelser. Osanningar. Samtida myter. Människor som rör sig som skuggor av sig själva i flödet. Ord som flammar till, och slocknar. Internet är inte ett äventyr, det är ett stort omfamnande och kvävande brus. Håll i.

Foto: Magnus Carlbring 2015

ord

Jag arbetar, lyfter på alla ark
och flyttar dem närmre
Ord
Jag går igenom allt som har hänt
Jag föddes för sju hundra miljoner år sedan
Jag har rört mig genom tiden som ett stjärnfall
i ultrarapid
Jag är fylld av varmt mörker, jag kan inte göra mer
åt det här än detta: skriv ur mig
ur mig själv
Jag är ett glödande hårkors i mynningen
av ett allt mörkare mörker
Mina kanter krusas av fradga och eld
Jag ska arbeta en stund till: i ett parallellt universum
rör jag mig friare än detta, där finns inget språk
I en flik av tid försvinner vi
och dyker upp här igen: nu skriver vi
klart alltihop



Foto: Magnus Carlbring 2015

kantstött

Vi måste ta ett steg tillbaks
Vi måste börja leva annorlunda, mer
försiktigt, med större respekt: den största
respekten någonsin
för rörelsen omkring oss: säg lövträd
säg barrträd säg fågelstormarna säg
fiskstim och säg havssköldpaddor
och de långsamt gungande
noshörningsryggarna på - säg det
också - den av hetta glittrande savannen
Säg öbefolkningar, storstäder, skogar
som står i lågor, säg de kommande barnen
och deras kommande barn, säg barnen
som växer upp nu
Säg vi
Säg det till alla: vi ska inte bromsa
oss själva, vi ska ta hand om varandra
Men vi måste - det måste ske nu - leva mer
respektfullt mot jorden; praxis: flyg
mindre, kör bil mindre, lägg ner kolkraftverken,
ät mindre mat som har transporterats långa
sträckor, köp ekologiskt, återanvänd, inför
bilfria dagar, motbok på flyg, tänk
i varje steg varje beslut: vad gör detta
för klimatet, tänk att klimatet
är world wide, att fjärilseffekten tar sitt
egentliga uttryck i detta: mitt missbruk
av jordens resurser här, i västvärlden,
förstör livet där, för människan
vars hem hotas att försvinna i havet
Människan vars gård inte har vatten
Människan vars skog står i brand, människan
vars land har hamnat i inbördeskrig
efter år efter år av torka, vid torsdagens
regntunga gudar - här där en rest
av en tropisk orkan, slarvar förbi
med molntrasor och ljumma skurar
sött mjukt regn - låt oss slippa det här
Att predika för varandra är sorglustigt
och riktigt kantstött lyrik: det dånar mest
Det viktigaste man kan göra, ja kanske
det enda: gå till sig själv och
börja förändra allt där

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

jag sätter mig att skriva

Jag sätter mig att skriva
utan någon annan plan än just detta, att
öppna fönstret mot vägen, vädra ut
frityroset bortifrån köket, och skriva
en stund
Som alltid, som jag har gjort tusentals gånger
förut, utan någon annan avsikt
än att få blodet att gå runt i ådrorna och texten
att sakta - eller, som nu, snabbt utan att reflektera, jag
skriver i nästan samma takt som du
läser - bli till
Man behöver inte alltid ha ett syfte, det finns ingen
anledning att försöka påverka människor
på annat vis än att, eventuellt, gestalta ett tillfälle
som är eget
Och därmed vidga någons bild, eller skapa
igenkänning: jag tycker inte att det där spelar
någon större roll, inte när jag arbetar inte
när jag skriver: ingenting
utifrån (jag menar i tiden: när texten är "klar")
är relevant - av ett enda skäl: skrivandet
är inte en väg ut ur mig själv
eller in i mig själv
Jag vet inget annat sätt att tänka
Vad tänker du på? Hur
tänker man? Sitter
på pendeltåget och ser ut genom
de lätt skakande fönstren, hör suset av hjul
mot räls
Där är Årstabron, där är Stadshuset, där är
fullt av människor på alla perronger, på broarna
Överallt ett ljudlöst brus av reflektioner
Jag tänker inte på någonting, jag är som en fisk
eller som en bergsgorilla: det är så lugnt
i mitt huvud
Men inte nu: nu strömmar trafiken
förbi utanför, och rakt in: varje person
hukad bakom varje vindruta är
en nedhamrad bokstav
Det kommer aldrig att ta slut
Här passerar tusentals bilar
i timman, miljoner fordon varje månad
Under den tid jag har suttit här
och skrivit, har det passerat så mycket tid
och människor att de aldrig
skulle rymmas i en text: ändå är det precis
så det är, det var så det blev, tack



Foto: Magnus Carlbring 2015

om man kunde skriva

Om man kunde skriva
allting upp på rätt köl, om orden
verkligen hade en särskild
kraft: om radbrott var mer än bara
radbrott, om det sprang 
energi ur en perfekt ditsatt bild
En hågkomst eller en projektion
av något framtida: stillhet
hos en människa som insett
sin begränsning och samtidigt
förstår sin potential; vi kan inte mer
än vad vi faktiskt kan, allt det där
vore fint att skriva fram i en dikt

Foto: Magnus Carlbring 2015

människor

Människor är livsfarliga
Människor är allt vi har, allt som kan rädda
oss; hela det öde landskapet
fylls av människor och de kommer till oss
med öppna ansikten och tomma kroppar
Vi fyller varandra med vår rädsla
Vi gör en genomarbetning av vårt liv
med kärlek; vi bygger hus åt varandra
Vi skär upp grönsaker och rakar ner dem
i den stora puttrande höstgrytan
Vi äter tillsammans, vi är hela tiden beväpnade
med lika mycket tålamod
som vakenhet: vem är du som är som jag
När allting är färdigt ska vi fira all tid
som vi har plågat varandra tillsammans
Fira och sjung tillsammans, det är så rädslan
trycks ut som en vind eller en andedräkt
vi inte rår över; människor är fria

Foto: Magnus Carlbring 2015

alla platser är en

Han är rumän och gatumusikant
Han har varit här längre än de flesta
Han spelar sax, habilt, kan några fraser
Happy birthday, nån juljingle
Nån gång har vi skojat om
att jag skulle spela med honom, ta med
gitarren och kompa
Det skulle låta etter värre
Men bli kul
Jag tror vi är
ganska jämngamla
Han har mer krämpor än jag
Han är här i tremånadersperioder,
spelar, fyller saxofonlådan (där
ett par bilder på
ikoner är fastsatta) med sedlar
och mynt
När han inte är här kan någon annan
ta hans plats, ofta yngre kvinnor
som sitter under filtar
och ber om pengar
De sitter i den här varma ljusgången
Ungdomar hänger här också, mot
räckena
På morgnarna står ett gäng
från Jehovas här
med sina välstrukna kläder
och oklanderliga frisyrer
och håller fram sina tidningar
Ibland säljer någon Situation Sthlm,
ibland är det
tomt
Vi passerar här dagligen
Just den här morgonen är jag
ganska jagad av tiden jobbet
Men blir glad av att se honom där
Lever ännu
Hej
Tjena kompis
Han är riktigt sjuk, han
orkar inte
spela, saxofonen bara ligger
där, och
skimrar
Han är varm av feber när vi
skakar hand
Han suckar och visar ett brev
från en läkare, en remiss
till Karolinska; jag vet att han
har varit sjuk länge
men nu är han riktigt illa
däran
Jag kan inte göra så mycket, har
bråttom till tåget, ger honom
ett par spänn och säger åt
killen som delar ut gratisblaskor
att ge
honom en tia; jag springer in
på Pressbyrån och tar ut
en femtiolapp, ber också tjejen
som jobbar där att se till mannen,
som är så sjuk
Mer kan jag inte göra, jag förstår
det självgoda i att dela den här
berättelsen med andra: vi är alla
fria att ge och göra vad vi vill
Samma dag går regeringen ut
med att vi ska sluta ge till tiggare
för att istället hjälpa dem på plats

Det här är min plats

Det mest mänskliga
jag kan göra, är att ge
till dem som är i nöd

Här
Där

Medmänskligheten
som flödar genom världen just nu är
räddningen

Alla platser är en

ingenstans

Dagbok från Ingenstans
Allt det här vi önskar men aldrig kan få
Alla de här människorna vi vill bli men inte kan
eller får chansen, all den här ledsamheten
som börjar inuti dig själv
All sorglöshet som kan dyka upp ur
ingenstans, av ingenting: trösten i blitt
solsken, en nybryggd kopp te, mild (och besk) smak
av rost och höstbark, en kort diktrad
som tippar "verkligheten" åt ett nytt håll
"Edens tomma lustgård -
det är förstås helvetet" (Tatjana
Voltskaja, övers. Bengt Samuelson)
eller åt ett annat "Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!" (Olav H. Hauge,
övers. Görgen Antonsson) eller ett par
hantverkare som ringer på
och mäter upp dina versrader
med en väldigt liten tumstock

Foto: Magnus Carlbring 2015

strömmen

Tänk om det som är du egentligen är strömmen mellan människor, att din kropp bara är budbäraren. Att det är texten som är det enda fysiska, att det som omger oss är som en vacker - men kall och svårbegriplig - dimma, något sådant där som försvinner om morgonen. Värmen föder oss. Solen är Gud. Gud är underbart död. Det finns ingenting mer än det här förtvivlat korta ögonblicket mellan ord och handling. Allt är mörklagt och det finns en tröst i det. Det sköna är försvunnet. Hitta det.

Foto: Magnus Carlbring 2015



drömverkligheten

Tänk att du finns, det måste vara så. Jag finns. Och det är alltihop. Du kliver in i drömverkligheten och blir till. Genom
att skriva framkallar du något
som vi tillsammans åberopar: varenda bokstav och vartenda ord är en
tillbedjan av det öververkliga. När jag drömmer är jag vaken.

Foto: Magnus Carlbring 2015



nätet

Nätet är den stora samtida romanen

som omfattar allt. Ingen kommer undan; det är här

svaren finns på vilka vi är. Det är här

vi blir till.

Foto: Magnus Carlbring 2015

ingen bön

Under det att världen vrids in i sin förändring
och det inget annat finns att göra än att skriva

Be ingen bön men tänk samtidigt
att livet är som en bön, en försiktig
vädjan om att göra allt det här
mindre större: att vidga människan
ut ur sitt jag, att det är inte vattnet
utan köttet, att det är inte syret
utan andhämtningen, att det är inte
det ofattbara utan det fattbara
Att vi måste agera utifrån det nu
som rör sig inuti och utom oss
Utan förtvivlan men utav förtvivlan
Utan hopp men som utav hopp
Utan rädsla men utifrån skräcken
att historien aldrig får upprepa sig
Att vi är människor, att vi är
medmänniskor, att det är själva meningen
med allt, att allt är i allt

Och i den äntligen iskalla höstmorgonen
en varm långsam rörelse av solljus
genom den krassa vidöppna verkligheten

bön

Jag vet inte
Om det fanns en bön
Om det fanns en liten mjuk
bön att be
Om det fanns ett uttalat mål
Om det fanns en religion, en
köttkrok av ord
Om det fanns någonting som påminde
om det möjliga, om det fanns
någonting att förflytta
Om det fanns ens en tillstymmelse
till bris som blåste oss bättre
Om det fanns någonting bättre
Om det fanns någonting
som påminde om någonting
överjordiskt, här där allting
som finns är det kalla och varma
som omger oss; dagarna
vi har att ta hand om
Alla de här dagarna vi har
att ta hand om
Allt som omger oss, det är vi

versrad

Ur det vidöppna sluter sig leden
som en versrad till en annan
Mitt på bron mellan ljus och mörker
de fladdrande skuggorna
De fladdrande ljusen över allt
det sorgsna

Foto: Magnus Carlbring 2015

utanför

Utanför en nästan ljudlös ström
ljuskäglor: den kommande nattens
trafik skapar ett kretslopp
kring hjärtat

Foto: Magnus Carlbring 2015

förtvivlan

Det går att skriva
ur sig sin förtvivlan, kanske är det allt
som någonsin går att skriva

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

poesi

Poesi är
ibland
tröst
Ibland ren
vrede
Ibland, som nu,
är poesi
det här
En paus
i flödet



Foto: Magnus Carlbring 2015

hord

till de tusentals nyfikna som har samlats för att se slutets slut

älska varandra för evigt inuti koronan av förlåtelse och kyssar

tills stunden vid det lakanskalla kommer: handen ett litet ägg

varje undersökt barnkropp påvisar samma brist: ingen har lyft

dem och smekt ansiktets yta och lagt håret kärleksfullt tillrätta 

inne i glaskulan brinner regnskogen mycket snabbt och två av

de få överlevande simmar iland på ett sotfläckat flak av guano

det är så många som dör att det blir spruckna hål av underlig

korrosion där de nyss i sin pessimistiska bok skrev något glatt

 

 

                                                                 Ur Hord, 2012

 



Foto: Magnus Carlbring 2015



 

#tbt

2009. Tintomara 2.0. Jag vet inte vad som drev mig. Jag skrev den här romanen - berättelsen - skrönan - sagan - på nätet, nästan live, 100 kapitel på 100 dagar. Det fanns en idé om att överföra dåtid in i nutid och skapa lager på lager av berättelser, och samtidigt bara berätta en story. Den bygger på Embryo, den fiktiva nätgestalten, skärmbildspojken, som jag uppfann några år tidigare och som blev lite av ett nätfenomen. Eftersom det är ett nätprojekt, finns texten - på nåd och onåd - kvar för granskning. I den här romanen händer allting: Embryo och hans anhang (Sverkcer, Abuabu, Dockpojken, Madame Mandelbröd, Ormsaltare m. fl.) rör sig i tid och rum, från Operan i Sthlm och genom världens öknar, storstäder, över Nordpolen (exploaterad av oljemakter) och hem till förorten där de kommer ifrån, Embryo och hans två kompisar. Vill man läsa från början, går man till kapitel 1, från oktober 2009. Här länk till kapitel 97, en slutscen alltså. De har hamnat vid ett svart hål, alldeles vid händelsehorisonten. Crazy.

internet

Nu slet internet tag i mig
igen; här finns ju ingenting
mer än en skumrand av ord
som fastnar på läppen
Jag torkar mig med tröjärmen
och loggar ut, mer självkritiskt
denna gång - det finns en knapp
på laptopens front där du kan
koppla bort det trådlösa helt
Tillbaks i den enda världen
som finns på riktigt, fåglarnas
brus genom minnets rum

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

min vardag

Jag ska inte sitta här
och skriva Facebookuppdateringar
om min vardag, inte nu när jag behöver
arbeta med annat
Vad är annat, vad är annat än vardagen
Strömmen av bilar utanför på Älvsjövägen, den
aldrig avstannande trafiken, regnet
mot de smutsiga fönstren, sommarväven
flimrar blå i vinden, byggarbetarna traskar
förbi utanför med cigg i mungiporna
Leriga jympaskor, stråk av ljusare himmel nu
över molnen, en diskmaskin som sörplar
Någonstans en teveshow som brölar
Ett rött paraply vid övergångsstället
Bilder inuti som växer sig allt starkare: ord
är som ballonger som spränger sig upp
genom luftlagren, vi har inte sett många
i sommar: nu är det drönarna, rödvitblå
elektriska insekter som på sniskan
vrider sig fram över pendeltågets banvall
och de blixtrande ledningarna
Härifrån loggar jag ut

inget manifest

All den här informationen
Alla dessa ord bilder länkar klipp meddelanden
Alla ansikten Åsikter Förtvivlan Ilska Hat Rädsla
Allt det här är det här
Kärlek: det är ett arbete
Att skriva
Snitta upp texten med en enda rad: omöjligt
Att inte läsa
Att inte skriva är också ett sätt
Att skriva
All den här poesin
Allt det här ska ständigt förändras, det
är ingenting farligt
Det finns inga sanningar så snart det kommer till text
Har de digitala flödena gjort
allt det här bättre
Det här är inuti
Varje text är en människa
Det här är nu
Den här texten är en halspulsåder eller av is: förändras
alltid och aldrig
Behöver vi det här
konstanta flödet: dikten
är ändå en mjuk broms
Hur får du en text att höras rakt igenom
Radbrottet
hejdar blicken: varje versrads styrka
ligger i dess rytm, rytmen
Är allt
förbrukat som när man ser de här bilderna
på djur som har fastnat i plasttåtar
Krampaktigt
En söndersliten formulering
En rest blir kvar: det här
Nätet kollapsar under sin viktlösa tyngd
Texten är en händelse som registrerar sitt förlopp medan det sker
Du läser det här i samma takt som jag skriver
Det oskrivna är det reella
Kan vi läsa
Det allra enklaste
är alltid det svåraste
att uttrycka
Alltihop kommer att skrivas om i morgon
Du kommer att skriva om dig själv
Tro inte på något
Ifrågasätt allt
Läs allt
Öppna alla lönnfack: skriv om det inre
Avkoda alla hemliga språk
som om det fanns något som inte finns
Allt är råmateria
Ät ord
Mitt manifest är inget
Det här är bara en fågel som viker av
eller ett pennstreck över en mun
Det svåra är aldrig enkelt
och vice versa: det enkla
gestaltas lättast
utan ord: skriv
Inga ord
Dikten är en mörk punkt i det digitala chockljuset
Här tar det slut

en fluga

Det var en liten fluga på skärmen, det var verkligen en liten grej, ingenting att skriva hem om. Den liksom rörde sig bland pixlarna; jag trodde att den var en del av nätupplevelsen, någon ny reklamgrej. Liksom: lajka, följ den svirrande insekten, upptäck något nytt, köp alltihop. Ändå försökte jag vifta bort den. Ändå råkade jag trycka till den mot skärmen. Ändå dog den, eller vad nu en sådan där liten fruktfluga egentligen gör: försvinner, blir mos, övergår i en annan existensform. Verkligheten och internet är nästan precis samma sak.

sälj mig

Idag startar försäljningen
av mitt inre jag. Det är gratis
men ovärderligt.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

en dikt

Jag skulle vilja skriva
en dikt
Men det finns inget särskilt
att meddela, utom det
som är fruktansvärt
och det som är starkt
och bra; så jag gör en bild
av vågor som slår upp
mot en klippa: det är banalt
men det är precis så
allting är

 

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

skriva

Gräver ett svart hål i tiden och kravlar ner i det krökta rummet för att kunna skriva ett par rader till innan någon drar i det långa lampsnöret och solen börjar svälla för att slukat hela planetbältet: en efter en kommer vi att slungas in i den brännheta iskalla tomheten med en enda vetskap: this is it.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

öga

Vad är viktigast att skriva. Kan man skriva att någonting är viktigt, utan att det förlorar sin inneboende kraft. Man kan bara vara sig själv. Sensommaren glöder. Främlingsfientligheten är vidrig. Ingen människan är värd mer än någon annan, eller mindre. Varje jag är en kärna som rör sig i mörkret och i ljuset. Vem är jag; börjar varje skrivarbete där, eller strax efter frågan: i kameralinsen som är ditt öga.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

det okända

Där jaget slutar, är själva äventyret.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015