1997 kom Sandslott. En diktsamling i fyra sviter, från barndom och framåt, om skrivandet, om valfrändskap. Om att riva dikten fort, och bygga upp den igen. Att livet är så, att växa upp, att skriva: "Kupolen växer och växer under dina händer. Våta skuggor lyser. En minaret reser sig, blå av sand, med måsar cirklande inuti sitt torn, och ljusa öppningar i alla väderstreck."
Jag skulle kunna skriva
en äktsvensk barndomsskildring där det onda och vassa
sakta skär ned blommorna, förmörkar de blodröda
junidagarna
Men jag minns det inte
Jag hör istället ljudet av kritan
mot den svarta tavlan och känner stanken av bänken,
av frågan: Vem är detta projekt de arbetar på allihop
vad vill de mig vad är detta jag?
