april

solens sandgula pansarhjälm forsar fram i natten
narcisserna slår i marken som vita fosformissiler

det finns alternativ

Nyheter
Effektivisering
Soltornet
Geotermisk energi
Vind
Vatten
Kall fusion
Berg
Tidvatten
Bioenergi
Solpaneler
Fotosyntesenergi
Algbensin
Het fusion
Vågkraft
Salt
Plasmakraft
Ökenkraft
Laserkraft
Rymdenergi

kärnkraft nej tack

Puff.

Lägger till ett årtal. 2011.

supermånen

vargens vita pupill möter jaktgevärets hårkors; månen
är ett enormt svart hjärta med en laserpunkt som slår

i jordens mörker

simhallsupproret

Nu får det vara nog.

Jag vet inte vad det är med just simhallarna. Men det är en gräns som går här; jag tror platsen också är symbolisk. Vi möts här. Det är vår simhall. Vi har betalt inträde och vi har i åratal betalt skatt för att våra simhallar ska vara som de är: allmänna, kommunala, våra tillsammans.

Här sitter jag med gubbar och ungar och tonåringar från alla samhällsklasser på lavarna i bastun. Vi är nakna här men inte skyddslösa. Det är vårt ställe. Vår fristad. I simhallen, efter tusen meter, eller i gymmet, efter en mils löpning eller ett pass i trappmaskinen eller på stretchmattan, så mår man bra. Vi blir människor här tillsammans. Sälj inte vår simhall. Här samlas ungarna för innebandymatch. Här möts aerobicfantasterna och spinningfartdårarna - alla är lika svaga eller slimmade och svettiga och självklara här - och vattenjumpaentusiasterna och styrketränarna och hälsofreaken och råbantarna och de lagoma tjocka och de alltför spensliga och ... alla är här, här är det ingen skillnad på oss - så olika vi ändå är.

Och platsen är inte fredad, här finns inga skrank, inga barriärer, ingen åtskillnad. Här råder rättvisa och gemenskap. Man kan vara tyst och i sig själv eller kämpa tillsammans i grupp. Men ytorna är allas. Kaklet. Vattnet. Ljuset. Vi har pröjsat för det här. Vi vill ha det kvar.

Jag vill detta. Jag vägrar se det allmänna säljas ut till sista vattendroppen.

*

Apropå gym.

mars

blek knagglig rotblöt utlevd och överlevande
sätter man sig upp i sarkofagen och kikar ut

rösta

yo

en text

en text
utan fallukca
har inget
djup

sponsor sökes

Hej!

Jag är en glad - men ibland också lite vemodig (det hör till yrket) - poet som söker sponsorer. Lite ny deg i tråget; tangentbordet behöver kanske bytas ut och man behöver nya tofflor att gå från rum till rum i och grunna. Det borde vara lätt det här, att knyta an till näringslivet; luftigt liksom, direkt. Allt handlar ju om kommunikation, och stilbildning. Att skriva poesi är lite som att lansera ett nytt tvättmedel: det ska vara fräscht och få bort de dåliga lukterna ur livet.

Eller nej.

Ibland måste det få komma upp lite illaluktande smolk ur eländet också. Ibland måste man skriva ganska hemska saker. Ibland kanske en dikt inte blir helt salongsfähig. Och det där kan innebära ett problem.

Säg att jag blir sponsrad av ett knäckebrödsföretag. Och sen måste - det där 'måste' kommer inifrån, det är ett driv att gestalta något som man upplever, ser, hittar på, behöver reflektera över eller sätta i relief - jag skriva en narrativ dikt om en stackars knäckebrödsfabriksarbetare som blir illa behandlad av sin chef och till slut dör olycklig och ensam ute i ödemarken, förvirrad och förstörd av kapitalets makt över den lilla människan?

Tänk om jag måste skriva en dikt som handlar om att jag inte tror på marknadskrafternas expansion och kapitalismen som motor i människans historia? Tänk om jag måste skriva en anti-sponsor-dikt? Hur ska jag bibehålla textens trovärdighet om någon bilfirma får presentera sin logga på pärmen till min bok (hej alla bilfirmor jag har inget körkort men en femdörrars familjemiljöbil med sollucka och riktigt bra stereo, det skulle sitta fint; jag kan skriva en fin dikt om utflykter i vår nya Volvo Saab Skoda Toyota Chevrolet); tänk om bilen krockar med texten?

Hur kunde Faust dikta, om han sålde sin själ till djävulen? Hur ska konstnären kunna stå fri när han eller hon köps in som en pokal, en gisslan, av ett företag? Hur ska dikten kunna vara genomlysande och uppriktig, när man har businessmannens andedräkt i nacken? Ska vi ge upp textens ärliga uppsåt? Ska vi sälja oss på marknadens iskalla bräde?

Eller ska vi sluta att skriva.

Eller ska vi inte. Jag kan tänka mig en liten fin kärleksdiktsamling som är sponsrad av RFSU. Jag kan tänka mig en bok om hur vi ska rädda barnen i världen som Unicef är med och distribuerar. Men skulle det få gagna mig? Skulle jag kunna dra nytta av sådant? Jag skulle kunna tänka mig en seriös politisk poesi, vars ändamål var att förändra världen i en ny riktning. Eller en diktning som bara var ett motstånd: snudd på oläslig i sin tvärilska mot rådande normer och maktordning. Vem skulle sponsra detta? Och varför? Och hur skulle dikten - igen - kunna få vara fri?

Bakbunden. Munnen igentejpad. Texten som aldrig kunde vara tyst. Dikten som blev utkörd ur klassrummet. Revolten som föddes i cyklonens stilla öga. Shut up: We are paying you to do so.

Men om vi gör ett försök. Vi sätter oss ned och tänker efter. Hur kunde marknaden kliva in i ditt konstnärsskap, på allvar. Och hur skulle du, på allvar, kunna stå fri som diktare, fortfarande?

Hm. Man kunde tänka sig en diktsamling sponsrad av ... sponsrad av ... (nu förflyter en hel förmiddag en halv arbetsdag, stämpeluret ryker där borta på poetväggen: varumärken passerar revy som ett bildspel från en galleria: skidpjäxor tevespel parfymflaskor krukväxter broderade kuddar) sponsrad av ... näej, det är fett kört.

Jag vill ha en T-shirt med loggan embryo tryckt på ryggen. Embryo kan inte sponsra någon bättre än sig själv.

SvD SvD2

februari

ljuset är kyla och kylan är ljus
och mörkret är kallare än ljuset

januari

en mjukfrusen milkshake på en blank bordsyta: orange
synkoper av norrsken i de marmorerade nebulosorna

den pigge entrepenören

Hej!

Det är jag som är den pigge entrepenören. Jag kommer gående i texten i tusendollarsskor och skimrande kostym. Jag är hal. Bakslug. Påhittig. Bedräglig. En lögnare. Kan man tänka sig en bättre entrepenör än en författare? Jag går omkring med en bricka och bjuder på skumpa och lämnar ifrån mig visitkort. Köp mig. Läs mig.

"Lille vän", sa alltid Fröken till mig som barn. "Du som skriver så bra, du borde bli ... entrepenör!"

*

Jag är Marcel Proust, den franske romanförfattaren; han som satt sjuklig på sin kammare och skrev och skrev och skrev. Pennan brann i handen. Ända in i döden skrev han på sin väldiga roman. Inte mycket till entrepenöranda, i den opigge konstnären. Men han skrev världslitteratur. Så hur skulle han ha gjort i dag? Piggat på sig, och lite käckt lagt ut sina skrivande tunna händer på entrepenad? Eller hade han lagt av, med alltihop?

Ta Franz Kafka annars. Han lessnade så helt på alltihop - konstnärskapet, ekonomin, förlagsstridigheter, ordens vrånghet: hela det jämrans entrepenörskapet - att han lät bränna en massa av sina texter. Men inte allt. Oförmögen att ens äta, på grund av sin svåra sjukdom, korrekturläste han till sin sista dag i livet manuset till volymen En svältkonstnär. Vilken tur då, att det fanns entrepenörer som kunde se till att manuset gavs ut, efter konstnärens död.

Kan man tänka sig Gunnar Ekelöf, knalla fram i den här texten, som en glad entrepenör? Den dysterkvisten? Bah. Edith Södergran, en av våra mest banbrytande modernister vars dikter har blivit en del av kulturarvet. Lungsjuk och eländig dog hon alldeles för ung och utan att alls ha påvisat något entrepenörskap. Hon bara skrev. Och skrev. Och skrev. Och skrev. Tills hon dog.

Ibland kan jag tänka på människorna som ett kollektiv, där man har olika roller och där man hjälper varandra. Där finns läkare och bibliotekarier och brandsoldater och butiksbiträden och entrepenörer (vad ÄR en entrepenör?) och konstnärer (typ: poeter målare musiker filmare) och annat. Man tar del av varandras jobb. Man hjälper och stödjer varandra. Läkaren lappar ihop min trasiga hjärna, när den har legat ute på entrepenad och blivit nedtrampad. Sedan läser hon mina dikter, doktorn, på kvällskvisten. Medan bibliotekarien lånar ut mina böcker och butiksbiträdet sitter i ett kyffe bland grönsaker och läser poesi poesi poesi. Och entrepenören, han ... han ... han ... ja vad GÖR en entrepenör egentligen? De är pigga, det har jag fattat. Och de entrepenerar.

Gunnar Ekelöf pratade om någonting han kallade Ingentingtimmar; den där tiden då diktaren gör till synes just ingenting. Vegeterar. Promenerar. Lagar sin lunch, diskar efter sig. Finns till. Ser sig omkring. Samlar på sig grejer. Stoff. Ord. Tillfällen. Bilder. De där timmarna kunde man kanske ägna åt sitt entrepenörskap istället? Frågan är då vad entrepenörerna skulle göra? Ingenting, kanske?

DN i dag

tyst hav

det är något med fiskarna, säger havet
det är något med havet, säger fiskarna

men deras ord hörs inte; bokstäverna
ligger uppspolade på stranden, ruttnar

tyst vår

fåglarna dras ner ur himlen som torra druvor
och kastas ut över en vit oändlig lakansväv

nyår

vinterfåglarna är hål i gryningens ånga
skriken efter: fisk bröd vatten, hörs ej

mellandag

ett värmeljus rör sig långsamt genom rymden: lågan
är rostbrun som en döende hyacint, hej då blomma

djurkort

det är ingen ko på isen

halvtid

Jag jobbar bara halvtid, så jag är ingen hel människa, jag är bara en menisk.

julkort

Jag är så julkort att jag måste äta lite långa.

julkort

god jul önskar embryo