gräsätarhjärtat
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
onsdag, maj 28, 2014
valurnan
betala ränta på din själs tunna kapital och ta dig till valurnan
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
fågelsång
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
Ur Hord
Ur Hord
naturbilden
på drömboendet: utsikten över den försvinnande naturbilden
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
onsdag, maj 21, 2014
glädjekalkyl
det här livet är klart godkänt: ja kanske gör vi en glädjekalkyl
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
måndag, maj 19, 2014
cementdjur
cementdjur lyser upp natten med sin döda måne av banankött
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
extraprismänniskan
skramlande omtagningar följer extraprismänniskan oavbrutet
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
molnfartyg
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg
Ur Hord
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
glasväv
universums snuskigaste ort: händelsehorisontens våta glasväv
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
urbild
karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
Ur Hord
Foto: Magnus Carlbring 2014
fredag, maj 09, 2014
vad är poesi
My warehouse eyes, my Arabian drums. Vad är poesi. Vad gör ord med oss. Vad är musik. Vad är det som rör sig utanför det kända, men som ändå är bekant: jag tror inte på något yttre/inre. Kraften måste vi själva manövrera, allt annat är ansvarslöst. Men. Det är ändå ett slags - inre/yttre/närvarande - röst som formar oss. Eller som formar dikten. Allt är språk. Men språk är inte allt. Att skriva är att aldrig någonsin få veta, att aldrig begripa, och att vägra tro. Öppenhet som eroderar allt. Varje fras ska vara ledsen och livrädd, det här är på allvar. Vad är annars meningen.
skillingtryck
Jag snackar lite med saxofonisten
vid pendeltåget, han med hatten
och det glada skrattet och en brusten blick
som fortfarande glöder: allt vi gör tillsammans
kommer framtiden att glömma
Minnet är så underligt, hur vi förgör
varandra och allt som alla andra byggt upp
Sjukpensionärer och fattiglappar, tiggare
och utbrända socialsekreterare, landet
är inget land: världen är en enda plats
som doftar gott, vi vill inget annat
Sitta under vildaplar på en rutig filt
och skratta högt åt månen, vi älskar månen
Vi är alltid sådana, vi är fullständigt fria
Och det är inte tillåtet, jag är uppväxt
på Lorca och spanska apelsiner, på rå punk
och brusande tomhet: att springa
genom skymningen och aldrig begripa
vilket målet är, annat än detta: att sjunga
Att blåsa lite falskt men med hela hjärtat
på den slitna saxen: instrumentväskan
med de små ikonerna som lyser i blått
och guld mot den röda sammeten
Mina mynt i din hand, vårt handslag,
vårt "Tjena kompis" och "Hur e läget"
Allt är ojämlikt, falskt, genomuselt, orätt
Ändå: just i detta nu är det allt, sorglustigt
patetiskt, rättframt, oskrivet och sant
vid pendeltåget, han med hatten
och det glada skrattet och en brusten blick
som fortfarande glöder: allt vi gör tillsammans
kommer framtiden att glömma
Minnet är så underligt, hur vi förgör
varandra och allt som alla andra byggt upp
Sjukpensionärer och fattiglappar, tiggare
och utbrända socialsekreterare, landet
är inget land: världen är en enda plats
som doftar gott, vi vill inget annat
Sitta under vildaplar på en rutig filt
och skratta högt åt månen, vi älskar månen
Vi är alltid sådana, vi är fullständigt fria
Och det är inte tillåtet, jag är uppväxt
på Lorca och spanska apelsiner, på rå punk
och brusande tomhet: att springa
genom skymningen och aldrig begripa
vilket målet är, annat än detta: att sjunga
Att blåsa lite falskt men med hela hjärtat
på den slitna saxen: instrumentväskan
med de små ikonerna som lyser i blått
och guld mot den röda sammeten
Mina mynt i din hand, vårt handslag,
vårt "Tjena kompis" och "Hur e läget"
Allt är ojämlikt, falskt, genomuselt, orätt
Ändå: just i detta nu är det allt, sorglustigt
patetiskt, rättframt, oskrivet och sant
måndag, maj 05, 2014
fredag, maj 02, 2014
det här är vi
vitvinsglasen blixtrar
vi har samlats kring elden
vi deklarerar vår inkomst
vi är alltid närvarande
vi har kylväskor
vi har olikfärgade skjortor
vi har väldigt snygga byxor och blusar
vi har tunna halskedjor
vi har inget hopp
vi kommer inte att nå ända fram
vi klär oss i nylontrikåer och skriker
i skogen vi sliter nästan ihjäl oss
vi har bryggor kring huset vi har altaner
vi hyr bil vi hatar ingenting
vi har byggt det här samhället
vi begriper ingenting vi läser allt
vi är av genomskinlig svagt violett vätska
vi har bjudningar som alltid havererar
vi älskar konst
vi säljer våra urvuxna kläder vi arrenderar allt
vi har panikångest
vi är vi: vi borde kunna förenas
vi har haft drömmar nu är de över
i all glädje har vi så mycket sorg
vi har kroppar som snart ska kapitulera
vi tror inte på samhörighet men vi vill
vi har gjort om begrepp som 'kärlek' till 'besvär'
vi har väldigt praktiska förvaringsutrymmen
vi förfogar över allting i hela universum
vi skapar ingenting nytt: bara återvinner
vi måste rostskyddsbehandla innan det är för sent
vi har bokat tid hos frisören i god tid före
vi har leggings det hade vi aldrig förr
vi försvarar inte det här landet vi försvarar dess stil
vi uttrycker oss aldrig fel vi förtjänar vårt uppehälle
vi liknar muralmålningar inombords vi är av tusch
vi har årskort till en hemlig djurpark
vi skriver under kontrakt alldeles för ofta
vi har inga hyresrätter vi har allt vi är glesa
i konturerna: det är som om vi är inuti skalen
som är oss själva
vi handlar aldrig storpack
vi har kreditkorten i silveretui
vi har silveretuiet i handskfacket: vi tycker om
när det doftar ny bil och när hösten kommer
vi är lediga varannan fredag det har vi rätt till
vi har alltid barristamjölk i kylskåpet
vi minns hur vi målade med fingerfärg det var varmt
vi blir aldrig ledsna vi tror inte på det
vi gifter oss i kyrkan vi dör aldrig plötsligt
vi somnar in lugnt och stilla med de nära i vår närhet
vi reciterar baksidestexter
vi är gjorda av filmjölk och exotisk stjärnfrukt
ibland bryter vi samman offentligt: ljuset
skjuts ut ur oss - ur munnen - som genomskinligt
kräk
vi skäms inte hur skulle det se ut: vi är i färg
vi baktalar aldrig varandra: vi är en och samma
vi har gymkort vi har ikeakort vi har kafferast
vi är poeter av marsipan: vi inser att det är ett helvete
att skriva är inte bara fåfängt det är livsfarligt
vi hyr in oss i ditt liv vi anlitar en revisor
vi har köpt nya mjuka sovplagg som vi trivs i
vi kommer aldrig att bo i tält igen: för oss
är det avgörande att kunna resonera fram
vad man helst ägnar sig åt vad man helst äter
vart man helst tar vägen med sitt jag sin familj sitt allt
vi spenderar inte tid vi ärver den
vi har inte några nya mål vi ärver dem
vi räknar kvitton vi betalar allt digitalt: vi har mysigt
vi är som fågelungar i ett varmt bo
vi kan känna doften av krig: det nalkas
vi litar på procentsatser vi tror på prognoser
våra bägare är alltid bräddfulla vi tycker om julen
våra barn har inga diagnoser de är gjorda av syra
vi har inte ens barn: vi äger bara ett stort vemod
vi säger: jag har inget liv men det är bara på skoj
vi analyserar aldrig valresultatet vi bara mal på
ord är värdeladdade men inte vi
vi är som sjöväxter man kan fastna i
vi arbetar metodiskt: våra ögon är blanka av ljus
vi har alltid planer på att köpa husdjur
vi har ingen kraft kvar
vi är oss själva
vi tycker om tanken på att vara instängda
tillsammans - för alltid - som en textrad
vi respekterar läkarutlåtanden
vi går gärna barfota
vi vill ha citronskivor i fredagsdrinken: vi är is
vi är mjölkprodukter vi är allergiska mot mycket
vi har ingen konservöppnare
vi tänder grillen med ekoprodukter
vi står nära glöden för hettans skull: vi älskar
vi har lärt oss hur man älskar av varandra
vi älskar varandra
vi är människor: vi kom först hit vi kom sist hit
vi har samlats kring elden
vi deklarerar vår inkomst
vi är alltid närvarande
vi har kylväskor
vi har olikfärgade skjortor
vi har väldigt snygga byxor och blusar
vi har tunna halskedjor
vi har inget hopp
vi kommer inte att nå ända fram
vi klär oss i nylontrikåer och skriker
i skogen vi sliter nästan ihjäl oss
vi har bryggor kring huset vi har altaner
vi hyr bil vi hatar ingenting
vi har byggt det här samhället
vi begriper ingenting vi läser allt
vi är av genomskinlig svagt violett vätska
vi har bjudningar som alltid havererar
vi älskar konst
vi säljer våra urvuxna kläder vi arrenderar allt
vi har panikångest
vi är vi: vi borde kunna förenas
vi har haft drömmar nu är de över
i all glädje har vi så mycket sorg
vi har kroppar som snart ska kapitulera
vi tror inte på samhörighet men vi vill
vi har gjort om begrepp som 'kärlek' till 'besvär'
vi har väldigt praktiska förvaringsutrymmen
vi förfogar över allting i hela universum
vi skapar ingenting nytt: bara återvinner
vi måste rostskyddsbehandla innan det är för sent
vi har bokat tid hos frisören i god tid före
vi har leggings det hade vi aldrig förr
vi försvarar inte det här landet vi försvarar dess stil
vi uttrycker oss aldrig fel vi förtjänar vårt uppehälle
vi liknar muralmålningar inombords vi är av tusch
vi har årskort till en hemlig djurpark
vi skriver under kontrakt alldeles för ofta
vi har inga hyresrätter vi har allt vi är glesa
i konturerna: det är som om vi är inuti skalen
som är oss själva
vi handlar aldrig storpack
vi har kreditkorten i silveretui
vi har silveretuiet i handskfacket: vi tycker om
när det doftar ny bil och när hösten kommer
vi är lediga varannan fredag det har vi rätt till
vi har alltid barristamjölk i kylskåpet
vi minns hur vi målade med fingerfärg det var varmt
vi blir aldrig ledsna vi tror inte på det
vi gifter oss i kyrkan vi dör aldrig plötsligt
vi somnar in lugnt och stilla med de nära i vår närhet
vi reciterar baksidestexter
vi är gjorda av filmjölk och exotisk stjärnfrukt
ibland bryter vi samman offentligt: ljuset
skjuts ut ur oss - ur munnen - som genomskinligt
kräk
vi skäms inte hur skulle det se ut: vi är i färg
vi baktalar aldrig varandra: vi är en och samma
vi har gymkort vi har ikeakort vi har kafferast
vi är poeter av marsipan: vi inser att det är ett helvete
att skriva är inte bara fåfängt det är livsfarligt
vi hyr in oss i ditt liv vi anlitar en revisor
vi har köpt nya mjuka sovplagg som vi trivs i
vi kommer aldrig att bo i tält igen: för oss
är det avgörande att kunna resonera fram
vad man helst ägnar sig åt vad man helst äter
vart man helst tar vägen med sitt jag sin familj sitt allt
vi spenderar inte tid vi ärver den
vi har inte några nya mål vi ärver dem
vi räknar kvitton vi betalar allt digitalt: vi har mysigt
vi är som fågelungar i ett varmt bo
vi kan känna doften av krig: det nalkas
vi litar på procentsatser vi tror på prognoser
våra bägare är alltid bräddfulla vi tycker om julen
våra barn har inga diagnoser de är gjorda av syra
vi har inte ens barn: vi äger bara ett stort vemod
vi säger: jag har inget liv men det är bara på skoj
vi analyserar aldrig valresultatet vi bara mal på
ord är värdeladdade men inte vi
vi är som sjöväxter man kan fastna i
vi arbetar metodiskt: våra ögon är blanka av ljus
vi har alltid planer på att köpa husdjur
vi har ingen kraft kvar
vi är oss själva
vi tycker om tanken på att vara instängda
tillsammans - för alltid - som en textrad
vi respekterar läkarutlåtanden
vi går gärna barfota
vi vill ha citronskivor i fredagsdrinken: vi är is
vi är mjölkprodukter vi är allergiska mot mycket
vi har ingen konservöppnare
vi tänder grillen med ekoprodukter
vi står nära glöden för hettans skull: vi älskar
vi har lärt oss hur man älskar av varandra
vi älskar varandra
vi är människor: vi kom först hit vi kom sist hit
 |
Foto: Magnus Carlbring 2017
|
måndag, april 28, 2014
på twitter
Tillvaron är en fin väv av slumpmässighet. Stjärnljuset faller mjukt över oss som skärvor av minnen vi bär inom oss. Vi är rymdvarelser.
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 28 april 2014onsdag, april 16, 2014
uppdateringar
Skapar en ny stadsdel. Kryper upp från hjärtat till hjärnan, genom svalg, öga, utsikt. Överbryggar skillnader. Jämnar ut ojämnheter (utan att släta ut, utan att förta det korrugerade, hur det smattrar mot plåten, regnet som strömmar över byggarbetsplatserna, allting som ska röjas undan och köras bort, återvinn himlen, ismånen om natten, det krassa, det som stör och ger: liv). Arbetar. Böjer verb.
Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.
Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!
Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.
Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.
Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.
Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.
Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!
Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.
Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.
Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!
Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.
Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.
Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.
Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.
Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!
Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.
fredag, april 11, 2014
reklamkupp
Här börjar det litterära fältet
En text som gömmer sig
inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
This poem is a gun
And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar som graesset der vokser
ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
'Gaarriye' igen:
This poem's not up for sale,
It can't be bought as men
And cattle can be bought
Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter
fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15
En text som gömmer sig
inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
This poem is a gun
And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar som graesset der vokser
ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
'Gaarriye' igen:
This poem's not up for sale,
It can't be bought as men
And cattle can be bought
Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter
fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15
reklampaus
Läser reklamblad. Uppbyggligt. Känner hur själen växer, det inre får vingar. Jaget blir ett annat jag. Universums yttre gränser trängs inuti mig, jag får knappt plats längre på grund av all tröst, all insikt, allt ljus. När jag inte orkar ta in mer, kastar jag bilagorna från bilhallarna åt sidan, viker ihop alla glättade papir från elektronikkedjor och alldagligvaruhus. Det räcker inte, jag måste ha mer, mitt blod är så tunt. Jag kravlar upp i tevesoffan, sträcker mig efter fjärrisen och slår på. Ah. Nu öppnar sig livet. Här är det verkligt verkliga. Bergen. Himlen. Havet. De blanka karosserna som plöjer fram på vägar av ljus och lärdom. Jag är en människa nu, jag är inte längre bara en poet, inte längre en liten lort.
torsdag, april 10, 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)