finns jag

Finns det en god människa inuti dig. Finns det en ond människa inuti dig. Finns det en människa inuti dig. Finns det en varg. Finns det en nyckelpiga. Finns det vingar. Finns det platser: havsvik, sandstrand, torget utanför dig, trafikströmmen. Finns det någonting mer. Finns det ingenting. Finns det ord och förgänglighet. Finns döden inuti dig. Finns det en nyckel. Finns det en mun som inte sjunger. Finns det sång. Finns det musik inuti dig. Är du musik. Är det vad vi till slut bara är. Hymn. Vingslag. En torr kvist. Finns det en torr kvist inuti dig. Finns jag där. Finns det en röst som är din egen. Finns det mera än det här. Finns det ingen botten inuti dig. Finns det en enkelhet som förvånar dig. Finns det en dörr som står och slår eller finns det en bortsliten dörr och ett flimrande avgrundshål. Finns vi därinne. Finns det ett rop efter något nytt. Finns den obegripligt sköna stunden där. Finns det en utgång. Finns det dofter av det som du har glömt. Finns det patetik. Finns det sorg. Finns det. Finns det en förhoppning, eller är förhoppning det inre i sig. Finns det inre inuti dig. Eller är det det yttre som reflekteras som någonting du passerar när du är på väg till affären, en bild i fönstret som är ditt jag. Finns du inuti dig själv. Finns jag.

Foto: Magnus Carlbring 2016

diogenes

Diogenes kryper ut ur sitt krus. Det är mitt på dagen när han vaknar. Staden där han bor är grå av damm. Havet utanför är alldeles svart. Himlen vit som sorg. Han tänder sin oljelykta. Reser sig. Ryggen knakar. Han är i mitten av sitt liv. Han är Sisyfos motsats: varje dag är alldeles ny. Han går fram till första bästa granne och ställer sin fråga, en fråga som också är ett svar. Jag söker en människa.

Foto: Magnus Carlbring 2016

fotbolls-vm

Tyskland Italien spelar fotboll
Bollen bestämmer allting, den rör sig mellan benen
på de tjugotvå spelarna
och byter plats på den filtgröna mattan som ett korrelat,
ett metasprång i ett Robert Blypoem;
bollen bestämmer allting, växlar mellan det inre
och det yttre, mellan vänsterdoja och
högerdoja, bröstas ned, kickas bakåt, passas runt
till ett osynligt mönster av betydelser, riktningar,
som åt alla håll ritas upp i gräset
Jag söker bekräftelse - fjärrkontrollens ljusgröna stråle
sveper mellan tevekanalerna - på att dikten
ännu fyller en funktion i samtiden
Vem tröstas av det som ingen läser? Domarens hand, när
den, till en början omärkligt, men sedan resolut,
fladdrar till i luften och han blåser av spelet,
medan bollen fortsätter i en nyss påbörjad luftbana,
nu är det ingen som ser den, ingen som bryr sig om den, när
alla väntar på domarens tecken
Vad är det som har hänt?
Grå, intetsägande, ensam svävar dikten ut från idrottsarenan,
medan folkhavets alla tiotusen blickar riktas någon annanstans
Och spelet fortsätter långt utanför planen, i tomrummet
studsar bollen, som i en vit och obegränsad himmel
Där störtar någon oväntat upp och nickar; det var jag!

Ur Sandslott, 1997

alltihop hänger samman

Det är liksom såhär. Alltså vi vet vad vi behöver göra. Vi vet hur temperaturen eskalerar. Hur ovädren eskalerar. Hur vattnet stiger i öriken som tidigare var turistparadis - ja paradis överhuvudtaget. Vi ser hur grundvattnet sinar. Hur glaciärerna smälter. Vi vet att miljontals människor inte kommer att kunna bo längre, i de delar av världen som blir - är - uttorkade och överhettade. Skogsbränderna eskalerar. Hettan fräter ut oss. Alltihop hänger samman - varenda vetenskaplig kurva: mätningar statistik förutsägelser - med människans brännande av fossila bränslen. Det var vi som gjorde det här. Förbränningsmotorn. Jetmotorn. Kolkraftverken. Det är passé: det borde upphört igår. Vi måste sluta bränna olja, bensin, kol. Och det måste vi göra nu. Idag. Och vi är överens om det. Och sen skriver politikerna avtal som ska minska brännandet av det fossila till år som de kallar tjugitjugi tjugitretti tjugitrettifem. Och gör sedan ingenting mer. Vi bygger nya Jasplan och säljer till Indien och Brasilien. Vi letar nya oljefyndigheter. Drar pipelines. Sätter oss i bilen, vrider om tändningsnyckeln. Väntar på: vad. Vi bokar nya charterresor, beställer nya bilar, köper nya plastleksaker, äter mer importerat kött, hitflugen exotisk frukt. Det är som om det finns en broms, inuti oss någonstans. Något som inte kan omfatta det paradigmskifte som måste ske. Nu. Det är något som övergår vårt förstånd. Men så kan det inte vara. Vi är ju förståndiga varelser.

ska vi skriva något

Ska vi skriva något
på fri hand
eftersom det är #lyrikfredag
Bara några rader som kommer
ur det okända inombords: jag är en tankbåt
fylld av ord jag inte visste om
Havet är så löjligt stort och fullt
av glosögda fiskar: de äter hellre plast
än plankton, vi göder dem med tomhet
Vad är poängen med det här: att skrolla
genom världsnyheterna, slumpens
skördar: vattnet svämmar över i Paris
Klimatfrågan klimatfrågan klimatfrågan
Den egyptiska faraonens kniv
som är smidd av utomjordisk metall
Det betyder förstås någonting
vi inte begriper
Ännu en bild på ett drunknat barn
900 döda i Medelhavet
den här veckan: allt är västerlandets
ansvar, allt är senkolonialismens
pris: plocka ut vinsten
Och be happy: här kommer
misantroperna och miljöaktivisterna
med sitt fredagsmissnöje, stör oss
inte vi ska köpa chips, sin hunger
efter rättvisa solidaritet: hjälp
Så länge det drunknar barn
på flykt från krigets helvete
är det bara att skriva ur sig
hjärtat, improvisatoriskt
och spontant som en lätt rörelse
vid vattenytan: det finns ingen rörelse
vid vattenytan: åh jag hade hellre
skrivit något mindre
oelegant och plumpt: men det är
orden som gör jobbet: durkslavar
som hänger över radbrotten
i sina lysande flytvästar
Eller något vardagligt, nästan sött
Något om hur jag vattnar kryddorna
i köksfönstret: timjan, koriander, rosmarin,
och basilika, eller något
om hur tebladen sjunker
i det heta vattnet
i den cyanidblå muggen
Allt är frid i människovärlden
Fåglarna kryssar himlen
Det är en fin varm dag
Åskan bygger
upp ett kommande mörker

Foto: Magnus Carlbring 2016

att skriva dikt

Jag tycker om att skriva dikt
på bara någon minut sådär
Utan egentligen eftertanke
Det ska påminna om
att släntra genom stan
eller jogga långsamt
längsmed vattnet: änder
flyger upp och solskenet
brister och svalornas skrin
- det där höga pliiir pliiir -
bryter igenom hela tiden

Foto: Magnus Carlbring 2016

den här dagen

Vi börjar den här dagen

med att dra upp solskenet

ur mörkret

Det ser bra ut, därute: banvallen

darrar i ljuset och de första fjärrtågen

söderifrån rullar in mot City

Vi hör inga fåglar, bara tung

fordonstrafik

Vi hör inte barnen som passerar

en bit bort i gröna reflexvästar

Men vi ser hur de låter: armarna

som lyfts, hur de pekar, pratar

Ord flyter ut som smält päronglass

över de grå betongplattorna

Övergångsstället

bländvitt med skuggorna av häggen

från andra sidan gatan: trädet

rör sig som en kropp

över vägbanan

En man i kostym och vit skjorta

med en turkos sittvagn framför sig

och en dam med axelremsväska

möts när ljuset slår om

Sedan trafikströmmen igen

Jag räknar bilarna, de är mina

stavelser i versen: en två tre - kort

cesur när en lastbil

oväntat långsamt passerar

och bildar en kö - bilar

per sekund

Jag räknar på fingrarna

Går ett varv i rummen

Tre per sekund: gånger sextio

Hundraåtti bilar i minuten

Över tietusen bilar i timman

Jag sitter och stirrar på orden

Det är inte ofta en versrad förvånar

eller förskräcker: här sitter jag

i trafikkaoset och gör poesi

av ingenting

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag vattnar blommor

Jag vattnar blommor. Jag

tjuvar några sidoskott från tomatplantan,

duschar av chilin ordentligt, ger

näring extra åt luktärterna och orkidén.

Vad ska jag göra med de enorma

aloe veraplantorna - de växer över

sina bräddar, svämmar ut ur krukan

och ner mot marken, vill liksom kravla ur

jorden och kräla bort, lämnande

sina blanka geléspår efter sig.

Och syrenen, den från Gotland,

som har klarat sig genom vintern igen,

och nu vägrar blomma. Inte en knopp.

Är det krukan som är för liten. Eller

längtar den hem. Eller blommar den

senare i år; det blåser lite där den står

och har varit svalt. Vi får vänta: bladen

är fina, som de ska vara och den skjuter

skott överallt. Mera. Pelargonerna,

sådana där billiga från Willys, hämtade

sig fint efter chocken att hamna

utomhus när det bara vara fem grader

och snorregnblåst. De växer. Blommar.

Sjunger för trafikströmmen. Äter

av koldioxiden. Kämpar emot. Vi

är ihop i den där kampen: vägrar ge upp.

På den lilla balkongen frodas det;

här pågår ett tyst samtal mellan

våra växter och trädgårdarna söderut.

Och fåglarna som sträcker ut.

Och fåglarna som har kommit hem.

Svalorna i helgkvällens vitklara

skimmer. De tunga måsarna

som idogt kör sina stråk

förbi småfåglarnas bon

och människosoporna på marken.

Igår såg vi en duvhök högt upp,

björkvitsvartfladdrande, ryttlade

kort innan den drog bort

mot motionsspåren, skogarna,

harstackarna, mössen, de andra

fåglarna. Jag sitter mitt ibland allt

det här. Jordgubbsmyntan: en frasig doft

som klättrar uppåt. Klematisen, den

växer tio, tjugo centimeter per dygn,

stora händer av blad som stretar.

Den vanliga myntan, redan knähög, vi

nyper blad och lägger i kokhett

vatten. Vi dricker varandra. Och sist

lavendeln, de fjärilsstora vipporna

som niger och hoppar och strör doft

omkring sig över räcket. Snart

hoppas jag ett en humla anländer

och hugger sig fast i blomklockorna

och äter, och äter, och äter.

Foto: Magnus Carlbring 2015

bussen

En buss blixtrar till. Vindrutan. Jag vet
inte: jag tänker på Göran Palm. Han berättade
en gång om en dikt han började på, skrev en bit, kanske
ett halvt A4 eller sådär. Och sen visste han inte
hur det skulle sluta. Sjutton år efteråt kom han på
det, när en buss körde förbi. Kanske var det
någon ombord. Kanske var det en solreflex.
En buss som blixtrar till.

Foto: Magnus Carlbring 2016

hordsommar

alla ska få säga precis vad de känner eller vara fria att hålla tyst

en storslagen arapapegoja och en hederlig människa är bägge 

hänsynslöst skvaller i ett bladverk av begär och sommardagar

blomsterängen lapar i sig kapselns frökors och det övergivna 

vägpartiet är en spricka av sand som rinner genom järngallret

bomben under silverkupan exploderar när de inbjudna lyssnar 

till politikerns kvava röst av nervgas som pressas in i porerna

                                                                                    

 

Hord 2012

 



Foto: Magnus Carlbring 2016



 

den där texten

Tänk om du skrev den där texten som du har gått och väntat på; den där texten som rör sig i dig hela tiden, den är som din ryggrad Som om din ryggrad är en orm som är en text Nu tänker du på Majakovskij, på Ryggradsflöjten Att spela på en människa Men det var inte alls så du tänkte: ingen megafontext Din text var mer som ett virus, inombords En benmärgstext, en spilloljetext, en rest av allt annat Det där, som när du skriver det, öppnar tomrummen: och där är nya, djupa tomrum Den där texten som är med dig alltid Den är med på alla löppass, den är med i sömnen, på pendeltåget, inuti all annan text Den där texten som du skriver när du läser Jag hade inte alls tänkt skriva det här Jag stod och hackade kapris och rödlök och blandade det med sötstark senap till en fyllning till mina oxrulader, kanske var det lite tråkigt göra: eller inspirerande Ofta när man gör något med händerna rör sig minnen erfarenheter möjligheter förtvivlan oro planer utkast oskrivna rader ord bara, inuti Det var något om att berätta allt, att det är omöjligt Eller att det inte är själva anledningen Att anledningen är mycket mörkare: att den ger ljus Du kan aldrig skriva en text som gör världen bättre Men du kan skriva en text - den kan vara mörk som i helvetet - som gör att du klarnar Att skriva är som att spegla sig i mörkret Jag hade tänkt skriva om döden, eller om en märklig fest Om livskrisen det innebär att leva Att livet skulle vara som en fest, där både vi är med som lever, och de döda: men det är svårt att arrangera fester; en fest kräver en väldig energi både innan och under och efter: livet är inte den typen av tilldragelse, det är mer ett kontinuum Den där texten som river i bröstkorgen Ibland bör man inte sätta sig ned för att skriva Det finns något uppriktigt i det här: ordströmmen eller blodflödet, eller ryggraden som skriver sig själv; den där texten är egentligen undertexten, eller det oskrivna Texten som ligger stilla i gräset och glänser Ryggens kalla mönster: ormfjäll, skinn som ska ömsas, det gula ögat med det svarta strecket som ett hugg rakt igenom stroferna Glappet mellan det verkliga och det påhittade Det möjliga och det otänkbara Hjärtslaget och infarkten: stillheten och den aldrig avslutade rytmen: festen bara fortsätter och fortsätter, helst utan text Lika bra att återgå till matlagningen: leta fram tandpetare och slå smöret i den heta stekpannan Doften av buljong av hur det fräser av små rumsvarma körsbärstomater som jag nyss har plockat ur den lilla plantan i det stora fönstret vid balkongen Hård blåser vinden mot rutan nu när du snabbt skriver dig fram dit du skulle

Foto: Magnus Carlbring 2015

bokbytardagen

Idag är det Stora Bokbytardagen. Ta med en bok ut, få med en bok hem. Byt böcker!

Bänkbok

pilotavsnittet

Skriver pilotavsnittet till en teveserie där alla huvudpersoner är snälla och sitter och fikar. Ibland kommer det in en ny person. Hen är också snäll, och har med sig fikabröd. De andra blir glada. De berättar om sina liv. Det är spännande berättelser; alla har varit med om någonting som de andra inte har upplevt, och alla har också gemensamma upplevelser, eller snarare upplevelser som påminner om varandras. De för en dialog. Det är ett gott samtal. Tevepubliken kan också vara med. Det finns ingen gräns. Man kan kliva in i tevebilden och ställa sig kring bordet och lyssna. Ibland blir en stol ledig, då kan man slå sig ned. Alla fikar. Det finns både te och kaffe. Ja och saft, hemkokt och god, exakt rätt sötma och syrlighet. Pilotavsnittet pågår i tio år. Nästa avsnitt är lite längre, kanske femton. Alltihop är en prequel; det visar sig att handlingen redan har hänt. Och i den nya säsongen börjar därför allting om: någon måttar i kaffe i bryggaren, någon sätter en vetedeg. Det finns bullar så att det räcker till alla. Det är alltid en finfin försommardag.

paul propp

"Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker."

Ur Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Låna och läs: https://biblioteket.stockholm.se/titel/986655

 

 

koltrasten

 

Koltrasten sjunger igenom hela den långa majgryningen.

 

 

Sjunger. 

 

 

Sjunger.

 

 

Sjunger.

 

 

 

Jordens lyckligaste varelse.

 

 

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

jag kan minnas

#‎tbt‬ Jag kan minnas alla dofter. Vartenda klassrum. Varenda sommarsemester. Filtar. Seriealbum. Varm korv. Jag kan minnas lukten av en stickad tröja jag fick från farmor 1975. Jag minns smaken av Djungeldricka och sand i munnen. Hur luktar ett bilsäte i nylon 1967, jag vet det. Jag minns perforeringarna i samma säte, strukturen, hur handtaget kändes, fönsterveven. Jag minns hur det känns. Men vem var jag. Det försöker jag minnas men det är mycket mera osäkert. Jag minns strukturer och smaksensationer och hur ljuset faller genom takfönstret i sovrummet och precis var revan var i den mörkblå rullgardinen. Jag minns lukten av träolja och tjärved och skokräm och luktsudd (förstås) och snökokor med trådar av jord och de orangegula maskarna och kärrvatten. Alltihop sitter samman som i en stor väv av nyanser och sjudande händelser. Jag vet vem jag är nu: en varm yta som är helt glatt och under den de där böljande upplevelserna. Jag drömmer alltid vaken.

jakten

Den här jakten på medmänniskor. Insinuationerna. Guilt by association. Vittnen som kliver fram och berättar: ingenting. När kommer visgossarna? Är de redan här? Om du blir anklagad för att ha en dold agenda, hur ska du kunna försvara dig. Du säger: Nej. Eller du säger ingenting. Och blir emotsagd; din agenda är dold så det är klart att du ingenting säger. Men du är benämnd som skyldig. Du är misstänkliggjord. Det har stänkt upp på dig, det där osynliga som gör att du blir betraktad från ett skevt håll. Det är som ett berg av osynliga händelser, eller nästan-händelser, som tornar upp sig. Det har inte hänt. Ändå kan det ha hänt. Ingen vet. Det är ett skuggrike. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Vi vet hur det blir, i sådana länder. Där man tittar snett på sin granne. Stasi. Korruption. Tystnad. Skvaller. Rykten. Bete dig inte annorlunda. Vem är inte annorlunda. Vem beter sig inte. Var går gränsen. Det gestaltas i romanen 1984 av George Orwell. I Kallocain av Karin Boye. I novellen Brun morgon av Franck Pavloff.





Foto: Magnus Carlbring 2016



utan att hålla i styret

 

Tränar på att skriva
utan att hålla i styret
Det är inte livsfarligt
men precis lagom onödigt
Dumt
Det är tidig aprilkväll, allt sker
live: poesi i direktsändning
Alltihop har växtvärk
och jag läser rapporter
om hur temperaturen
skiftar på det mest obehagliga vis
vi kan föreställa oss
Vi kan inte föreställa oss det
Permafrosten hotar att släppa
Värmerekorden slås inte bara
på Arktis, utan också
i Sibirien: om metanfickorna
öppnas: åh vi vet faktiskt inte
hur illa det kan bli
Permafrostlocket
är en livförsäkring
Men men: man måste ju
leva också: hacka vitkål,
klicka lingonsylt
på tallriken; dyka efter
ostron, prickskjuta tomburkar,
öppna ett strandkafé, snickra
ihop ett offertempel
Spela in film utan innehåll
Skriva utan att hålla i sig alls
Tramporna bara snurrar
under kroppen: kolla ett
radbrott, kolla
ett kommatecken
Jag minns doften exakt
när jag första gången
cyklade själv: det var ikväll
för hundra år sedan
Samma svala vårvind
Samma cykel som nu: ett grönt
ett rött handtag
Förorten fylld av förväntan
Eller inte: allt var kontinuum
Ändlös fortsättning
på en otydbar begynnelse
Var kommer vi ifrån
Fortsätt framåt: gör köplistor
över grejer du behöver
i nästa liv: gips
och tuggummi för att täta
läckorna
När allting är färdigt
kliver vi ut i aftonljuset
Står på verandorna
Står på våra balkonger
Ute på trottoarerna
Hustaken
Fälten
Och så sjunger vi något
Är det någon som kan någon
lämplig text för att avsluta
det här; jag borde ha med cykeln
igen känner jag




Foto: Magnus Carlbring 2016

stenen

Den här stenen kastar jag så långt
att den når dina fingrar och din rygg
när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag
och andetag, varje simtag försvinner
i sin egen rörelse, all oro är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom
som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen
solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här


Ur Dödens lilla bok, W&W, 2005

Foto: Jonatan Carlbring

iggy

#‎tbt‬ Iggy fyller 69 idag. För 38 år sedan såg jag honom på Domino, vid Hornstull. Jag vet inte om perspektivet är hisnande eller självklart eller att man kan säga att 'tiden är ingenting' eller att vi är gamla nu, bägge, eller att vi är i förändringen/expansionen, eller att det bara är en lätt och ljus känsla som nuddar vid tidskapseln. Vi finns. Vi passerar. Allt är här just nu. Jag är en helt annan. Och samtidigt: fly inte, jag är exakt samma person som då, en tonåring i sliten kavaj med Ramones- och TV-eye-badge och en ljusblå Patti Smith-t-shirt och svarta låga Converse och trasiga jeans och lång ostyrig lugg. Allt gick rakt in i i huvudet och rakt ut på andra sidan, projicerat som otydligt tydliga bilder på fondväggen. Iggy långt fram på scengolvet. Röda skinnbrallor. Bar överkropp, blodiga sår över bröstkorgen. Om jag minns rätt var Fred "Sonic" Smith med på gitarr; han från MC5 som var gift med Patti Smith just. Konserten minns jag inte, om den var bra, jag tror inte det var bland det bästa, det var ojämna tider med växlande väder, växlande humör och dagsform. Eller så var allt mästerligt, vi säger det. Mästerligt och sönderslitet av tid och föränderlighet.






http://www.setlist.fm/setlist/iggy-pop/1978/domino-stockholm-sweden-6bde0652.html