Det finns inga domedagsprofeter

Det finns inga domedagsprofeter

som skriver och talar om klimatförändringarna

på allvar, eftersom det här är allvar nu

Det här är inga profetior

Inga mardrömsscenarier

Det här är allt vi har

Var du här i somras, eller var du någon annanstans

på jordklotet, där det brann, där hettan var värre

än någonsin, kanske var du vid en översvämning

Var det du som klagade på att vi inte fick grilla

Eller du som åmar dig över att bensinpriset höjs

Du kanske grinar illa av den där flygskatten

som kostar dig någon hundralapp - ett par drinkar

i Malibu eller Khao Lak; tänk lite försiktigt

på den dagen ingen av oss kan flyga längre

eftersom landningsbanorna är för varma

Eftersom det råder flygförbud på grund av att oljan

är kraftigt ransonerad och bara får användas

till det ytterst nödvändiga: transporterna

till katastrofområden, släckningen av skogsbränder,

förflyttningen av de som inte längre kan bo kvar

på grund av torkan: det finns ingen mat kvar

Tänkte du på att det var ovanligt torrt i somras

Tänkte du på att bönder fick slakta ut boskap, att de sålde

svenskt kött ovanligt billigt i affärerna, tänkte du

på att sädesfälten var sammankrympta, att det rök

av damm och veteax som blev till puder

Det finns inga domedagsprofeter

som går igång på att somrarna blir längre

och vintrarna allt mildare, på att bränderna

klättrar allt längre norrut, förbi polcirkeln, det finns

ingen som läser rapporterna från väderinstituten

där temperaturerna iskallt rapporteras, år för år för år,

hela tiden stigande, och inte fattar allvaret

Det finns inga alarmister

bland de som påkallar din uppmärksamhet: haven

blir allt varmare, alltmer försurade, alltmer döende, isen

försvinner från polerna och albedoeffekten

avtar: inget solljus reflekteras bort, all värme

sugs ned i havsdjupet - för att komma tillbaka

Allt som sker just nu är verklighet

Det finns ingen som följer det verkliga skeendet

som vill vara med om detta; permafrosten släpper

Du vet vad det innebär: den eviga tjälen

bryts upp, fickor i underjorden

och på havsbottnarna öppnas: metangas

väller upp
Om poesi kunde vara politisk skulle den här

vara som en stigande rök
Inga larmsignaler utan faktiskt skeende
Förändra allt innan allting är förändrat

Det finns inga domedagsprofeter bland dem 

som vill att vi ska agera snabbt och tillsammans

för att bromsa den växthuseffekt

vi själva har orsakat: all koldioxid vi släpper ut

när vi kör våra bilar, när vi sätter oss i flygplanssätet,

när vi producerar plast, när vi handlar flygimporterade

produkter, när vi äter industriframkallad mat, när vi

bygger och växer och ständigt utvecklar mer

av det som i slutändan förgör, när vi

lever som vi gör; därför måste allt

förändras, det finns ingen som inte vill

förändra allt ständigt till det bättre; människan

är en sådan varelse: expansiv, påhittig, alltid

nyfiken och kreativ, vi har lätt 

att se världen på nya sätt, vara pragmatiska, anpassa
livet efter dess förhållanden

Nu krymper de samman, nu brinner de ut, nu 

svämmar de över, nu räcker inte jorden till
Det finns ingen som inte vill ordna

upp det som har blivit fel; biosfären, vår själva

livsmiljö, håller på att kajka ur: vindar beter sig inte

som de brukar, golfströmmen beter sig inte

som den brukar, klimatet beter sig 

på ett annorlunda, alltmer farligt, sätt, kolet

kan inte bindas någonstans, fotosyntesen

räcker inte till, djungler och skogar

är inte längre reservoarer: allting läcker kol

Allt är instabilt, och det är vi

som är skälet, vi som kan åtgärda det

Vi är inga domedagsprofeter, vi är människor

med ansvar och makt att värna allt detta

vi tills nu har förstört; du och jag
är kuggar i ett kretslopp vi har svårt att omfatta
Vi är silvertärnor
Vi är blåklockor
Vi är strandråg och ett mjukt försiktigt duggregn
Vi är en del av allt detta som vi kallar vår värld
Den är inte vår, den är sin egen
Vi kan göra den en aning bättre
Vi behöver inte vara domedagsprofeter
Vi behöver bara agera, nu

Foto Magnus Carlbring 2018

turtubsockorna

I rymdsätet. Pilotdräkten skimrar i neonblått. Jag är lite irriterad, för jag glömde mina turtubsockor i morse. Alltid borde jag ha dem, de limegröna med den rosa toppranden. Hur ska jag kunna flyga barfota. Jag kan inte ha några andra strumpor än de där, och utan strumpor inga pilotskor och utan pilotskor inga strumpor: moment Magnum 44. Jag får flyga ändå. Jag har ju ändå ingen farkost. Jag har ju ändå inget luftrum. Jag har bara en imaginär process som jag kliver in i, en enorm cylinderformad simulator som har en liten liten liten glugg mitt på hjärtat där du kan kika in. Ser du mig? Ser du vad jag håller på med. Kan du begripa vad jag gör. Bokstaverar mig igenom världsrymden. Bygger en megastruktur av solreflekterande skärmar. Kapar förtöjningarna. Ser jordklotet sprätta iväg som en illgrön liten spottkula. Nu är vi här. I det tyngdlösa. I det försvinnande. I det som lämnar kroppen och fyller det vi inte har något annat namn på än ”själ”. Jag kallar det jaget, eller – lite förenklat – en brist. Ändå är det ju inte jag. Inte heller du. Det är i sammanblandningen av allt det där – okända – som vi blir till. Vi är rymdhavets skum. Vi är rymdöknens skimrande fräknar till stjärnor. Vi är allt.

Foto Magnus Carlbring 2018

universum är ostadigt

Tänker på ett universalspråk. Att poesin är ett resultat av en universell språkmaskin. Att vi skriver kobolt. Att det är asteroider som slår igenom papperet. Att det ordlösa är den mörka materian. Att mystik är urlöjligt. Att allt finns förborgat i allt. Att det här inte spelar någon roll men samtidigt är jaget så tungt att det sjunker genom sin egen text. Att det inte är texten i sig som är det avgörande, utan att den gnistrar i mötet med sin skugga. Att en hand är ett ord. Att vi sprutar ur oss betydelser. Att vi spottar grus. Att en strand är en båglinje. Eld är speglar av mörkrets mörker. En lång rad händelser leder fram till den här, och sedan är den förbi. Att hur vi än förstärker det vi bygger upp, så rämnar det av tid. Om en mening som krympt ihop som en mördarsnigel i torkan och krupit ner i jorden och gömt sig plötsligt fylls av iskallt regnvatten, bär du den då tillsammans med mig till dagvattenbrunnen och låter den glida ner i dess mörker och ljus som en varelse utan ord utan tankar utan egentlig mening annan den att för stunden finnas till. Är det det universella. Att sambandet är lika oklart som glasklart. Jag vet inte. Det går inte att förklara, inte via poesin. Det är därför poesin är så allvarlig och så mjuk och i slutändan lika evig som kometen med sin issvans som återkommer och återkommer men aldrig enligt våra beräkningar. Universum är ostadigt. Gestalta det.

Foto Magnus Carlbring 2018

vad är en människa

Vad är moral
Vad är en rå värld
Vad är det som tar tag i dig
Vad är en människa
Vad är en sjöborre, vad är en grå
skimrande flock martorn
i bortflyende sand
Vad är det som lever inuti oss
Vad är det vi ska författa här: ängar
blomster förhoppning trasiga stjälkar
Håligheter som river upp håligheter
Vad är det som dör
Vad är det som bygger upp dödshimlen
De där förbidrivande stumma molnen
Korpen som lämnar den döda tallen
Vi tillber och tillber: och allt
rasar samman, vad innebär det
att handla, vad gör oss
till ingenting, vad gör oss till
det här vi är vad är det

Foto Magnus Carlbring 2018

post-postmodernism

Nu använder de ordet 'postmodernism' som skällsord om ditten och datten. Det är ju bara så 1990. De har ingen aning om vad de själva menar. Postmodernism är ett konglomerat av tankar och linjer, det är burspråk som speglas i simbassänger och grillverandor som faller ned i Medelhavet, långsamt, liksom på skrå. Jag tänker att som poesi skulle postmodernism vara ett grått, gistet utedass. Och en blankpolerad Steinwayflygel.

Postmodernism är frihet med ett kryddmått ironi. Jag tror att det gör ont att ha ont. Och så gör det ont, som i helvetet. Och då vet man inte hur det ska gestaltas. Skriva något om det. Eller skita i det. Man kan gå på Donken och riva sönder servetter istället. Eller öka takten. Måla sitt inre. Här är det. Ja, med en brinnande ros. Jag älskar att arbeta. Leta vidare.

Postmodernism är en skräckfilm för de som känner behov att sätta allt i ett sammanhang som inte finns. Rusa omkring i de mörka rummen och sök ljuset. När det är i dina händer det brinner. Lys upp varandras ansikten: det är post-postmodernismen. Kärleken i en lotusblomma.

Postmodernismen var ett stort vingligt hus på en ödetomt och i källaren om natten i den vita ljuskäglan flöt David Foster Wallaces händer över tangentbordet i ett aldrig avstannande försök att finna en mening i det meningslösa. Ordningen blev en tennisbanas vita linjer i det gröna. Ett system utan system. En ram innanför och utanför alla ramar.

Du kan inte ha en åsikt om det som frigör sig från åsikter. Och därmed kan du ju det. För mig är termen postmodernism ett slags individualismens hippiebegrepp; det kan vara rättså lattjo och det kan vara lite inskränkt och räddhågset. Jag tror inte på begrepp utan på bedrägeri; bakom masken är ansiktet blött av svett och tårar. Skratta Pajazzo.

Foto Magnus Carlbring 2017

vad är det du skriver

Det kliver in en dinosaurie i rummet där han sitter; kontoret är belamrat med papper och dokumentmappar och arkivskåp med öppna lådor som det dräller gulnade papper ur, i taket hänger en gul glob i sprucket glas, det luktar sur tobak och gammalt kaffe i rummet och människa – svett och piss och mök och hår och andedräkt. Och dinosaurien, det är en åldrad velociraptor med tunnbågade runda glasögon och en grå väst och damasker över de gråblå lite håriga fötterna, sätter sig på en av de blåmålade pallarna och lutar hakan mot en käpp som han håller i klorna och sen säger han, långsamt och med sån där knarrande velociraptorröst: ”Vad är det du sitter och skriver egentligen?” Och han – eller jag om jag ska vara ärlig – rusar upp från min skrivpulpet med ett bläckhorn i ena handen och en penna som dryper av svärta i den andra och trycker upp mig mot väggen och dess bokhyllor fyllda av all världens poesi och uppslagsböcker. ”Vad är det du skriver?” Han frågar det igen, och nu skjuter han fram hakan och blottar tänderna och de gula ögonen med huggormspupillen blixtrar. Till slut måste jag svara. ”Jag skriver om dig och mig, din jävel.”

Foto Magnus Carlbring 2018

jävla naturmupp

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Eller det här: Klimatfascist. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.

Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.

Jag har läst på, som sjutton. Och vet att det finns inga tvivel. Mätningarna stämmer. Det barkar åt helvete. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det är bara skit med allt det där. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.

Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det i typ 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Och det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve, vid fikabord och middagsbord. Men hur hårt går vi åt det. Egentligen. Hur engagerade är vi. Egentligen. Händer något, egentligen. Gör vi något. Förändrar vi något. Händer något, på riktigt? Det måste det.

Foto Magnus Carlbring

skriv poesi

Om ingenting annat fungerar
Skriv poesi
Om allting stämmer exakt
Skriv poesi
Om du tvekar inför alltings
orimlighet: skriv poesi
Om du skriver poesi, skriv inte
poesi som handlar om
just det: att skriva poesi
Det här är ingen uppmaning
En dikt kan aldrig vara det
Skriv poesi

Foto Magnus Carlbring 2018

hur skriver fåglarna

Hur skriver fåglarna sin poesi
De skriver den på samma sätt som vi
Noggrant brutna verser eller slumpmässigt
utkastade fonem som briserar

över det vita sprickande som spott eller sång

Foto Magnus Carlbring 2018

skriver en dikt

Skriver en dikt eller tja

ett utkast till något
Jag ville skriva
om koltrasten, hade en bild
tagen på håll i skymningen
på Valborgskvällen
Ganska oskarp fågel men okej
dramatik i grenverk och mörker
En bild är liksom lite mer
än sitt motiv: det handlar om skuggor
Ett slags inre röntgeneffekt
Det sker något när du ser det här
Det sker något när jag skriver det här
Jag hör koltrasten
Det är en sönderriven själ
med oerhört vacker röst: allting skär
sönder mig inuti
Ändå är det bara ett knippe
versrader, ord på ett bräde, en bild
som kunde ha kasserats

bland alla andra bilder

Foto Magnus Carlbring 2018

idag ska du inte skriva någonting

Idag ska du inte skriva någonting
Idag ska du vara så långsam och tyst du kan
Du ska vara eftertänksam och du ska vara
människa; du ska lyssna på Mozart
Du ska kanske ta fram Tranströmerboken
och titta på bilderna från skärgården och läsa diktutkasten: här börjar tankarna
flytta sig utåt, för att kunna komma tillbaks
Jag kan inte låta bli att minnas, det var igår
Jag går över Västerbron, himlen är fylld
av sår från flygplan, vattenytan under oss
är mörkt mörkt blå, alldeles snart
slår träden ut på öarna därnere, men inte ännu
Jag tänker på Raymond Carvers dikt
som jag tror har raden ‘Vi är tusenden’, men nu
blir jag osäker: hela vår verklighet är osäker
I den dikten berättar han om unga eldslukare
i Mexico City; hur de går mellan bilarna
i de långa köerna och fyller munnen med sprit
Och tänder eld på sin andedräkt
Vi är tusenden idag som går här över broarna
Alldeles nyss var jag vid Fridhemsplan, jag klev av
där eftersom tågen inte stannade vid T-Centralen
Det är bara en kort stund sedan det hemska inträffade
på Drottninggatan men vi är redan många som går
hemåt över broarna, i min mobil ser jag
nyheter om skottlossning vid Fridhemsplan, precis
bakom min rygg; jag blir aldrig rädd
Antagligen är jag i chock men jag är helt lugn
Jag upplever ett visst lugn hos de flesta, någon
andas ut när vi börjar komma bort från City
och gråter
Det var aldrig någon skottlossning, som vi nu vet,
men känslan var nog nära den som är
vid ett plötsligt krigstillstånd; vi tar oss samman
i vår bestörtning och rör oss så säkert vi kan hemåt
Jag tänker på andra böcker när jag vandrar: Stephen
King, de där end-of-the-world-texterna: tvärstopp
i biltrafiken, människor rör sig framåt
med få tillhörigheter lastade på ryggen eller
i kundvagnar, eller ‘Vägen’ av Cormac McCarthy
Ja det är en enda lång väg; vid slutet
när pojken når havet och döden blir iskall
gråter jag varje gång
Man kan beskriva gårdagen som ett slags kaos
Därför ska vi inte skriva om det idag; vi är inte här
Och det krävs av oss en stor värdighet
och tysthet; jag minns lördagen den 1 mars 1986
Jag tog tunnelbanan in till Hötorget och Sveavägen
Varenda människa var tyst, blickarna både fulla
och tomma i samma stund, vi stod där,
i rad på rad, vid mordplatsen och såg hur högen
av rosor växte minut för minut
Den skräcken är den värsta jag har upplevt
Förlamningen
Även om allting fortsatte dagarna och åren efteråt
så var det förändringen som kändes, skotten
rakt in i vår - vad ska man kalla det? - själ
Och när jag har tagit mig över både Västerbron
och Liljeholmsbron, jag stannar upp i dess ände
mycket kort och vänder mig mot stan för att se
hur många vi är - vi är många - som går,
minns jag liknande händelser, närheten till
det hemska som sker, och detta att faktiskt klara sig
Det är ju det enda som har hänt mig: jag klarade mig
Den 2 augusti 1980 sprängde de tågstationen
i Bologna; morgonen efter kom jag dit
med mina tågluffarkompisar, vi var bara tonåringar
och begrep ingenting: grus damm tegelhögar
och en fruktansvärd tystnad bland människor
En helt stum stad; jag fick ett flygblad
i händerna, en text från kommunisterna
där fascisterna anklagades; två fascister dömdes
senare för dådet
Vi var försenade, vi hade dröjt kvar
i en annan stad kvällen före, annars hade vi kunnat
vara på den där stationen där 85 människor miste livet
Jag tror aldrig att jag helt har begripit
vad som skedde; jag tror inte att man gör det
Det finns så mycket att skriva, och absolut ingenting
Idag är det både själviskt och aningslöst
att försöka uttrycka vad man känner
kring det ofattbara, som ändå, mitt i just sin ofattlighet,
är väldigt avklarnat och tydligt: det finns
ett lugn i oss människor som är oerhört att uppleva
Gott vet jag inte, det bara är
Vi bara är, det är kanske det enda jag kan skriva idag
i flödet som forsar genom oss av bilder
och ord: vi är bara
Jag kan inte mycket mer Älvsjö 8 april 2017

Foto Magnus Carlbring 2017

när vi somnar tillsammans

2002 kom diktsamlingen När vi somnar tillsammans.

*

Röster från pressen:

"Det här är ingen kärlekslyrik som låter läsaren vila i vackra formuleringar eller fly bort. Det här är poesi som klampar rakt in i vardagen och sticker en tagg i ens överlevnadskoncept." Kerstin Hillström, NSD

"Det är puls, det är andning i dikterna som i en levande, sinnlig kropp, en kropp av ord." Eva Elmgren, BT

"Så även om det är i den musikaliska, säkra fraseringen som Magnus Carlbring har sin främsta poetiska kvalitet, snarare än i bildfantasin, är det först som sist frågan om en poesi som bärs fram av en inre nödvändighet, en uttalad vilja att gestalta samtiden och förändra världen, som gör att När vi somnar tillsammans inger den djupaste respekt." Ragnar Strömberg, GP

*

Ur boken:


Rummet
Du fyller det av kärlek
ljusnande rummet
med barfotasteg
och det runda, svaga ljudet
av en skål med ljummet vatten
som du ställer ned hos mig, du tror
jag sover, du smyger in i mig,
tassar in i hjärtat, dina fötter sjunger
mot det blå linoleumgolvet, vägen
från badrummet till sängen,
från strandkanten
till vattnet, dina första steg
som flämtar ned i havet, tidigt nu
i juni, du går från himlen
ned i lakanen
och mig: Ditt finger
doppas tyst
i vattnet, mot läppen, tungan
varm mot ryggen, fingret
stryker min rygg; du tror
hela tiden jag sover

en dikt

att du måste skriva

Har du känt att du måste skriva.
Var kommer det där ifrån. Har du
känt att du måste skriva något bara
för att ... ja att du just måste. Varifrån
kommer det där. Det finns en risk
att det du skriver inte bär. Att du inte
kan. Vad är det du gör. Varför. Har du
drabbats av svindel, inför något
som är alldeles vardagligt. Ett inköp.
Herregud vilken god apelsin jag åt.
Har du varit tvungen att dela med dig
av något som egentligen är trivialt.
Men. Du. Märker. Att. Något. Sker.
Har du märkt att något sker med dig
och du behöver skriva ner det. Vad.
Du vet inte ens vad det är eller hur
det började. Tvånget. Lusten. Är ord
organiskt material. Har de hjärtan.
Har varje text ett eget rotsystem.

tre dikter i opulens

http://www.opulens.se/prosa-poesi/tre-dikter/

HORD 2.0

Femårsjubileet firades med en sequel som innehåller en prequel. Där HORD var hård och anonym och en flod av mörkt skräp som brinner i människans hjärta, är DIE HORD en skimrande tunn fjärilsvinge. Det spröda är det starka. Inuti allt är ett du och ett jag och ett vi och en sång. Sjung med.

HORD 2.0

Klicka på länken för ett läsäventyr. Det är gratis.

Vill du sponsra poesin, swisha en tjuga till 0705328730.

dina egna ord

Det viktigaste är att du behåller en kärna av ditt jag intakt och orörd att det finns språk kvar därinne som ingen annan än du vet om och kan använda sig av det är som en giftkapsel du kan bryta över det du har skrivit så att det blir osynligt och du blir räddad av dina egna ord.

Foto Magnus Carlbring 2017

habermas och internetsamtalet

Har Habermas tvångsfria och åsiktsbildande samtal - som ska ligga till grund för demokrati och upplysning och bli till medel för människors handlande - en plats på internet? Jo absolut, men det krävs en viss - hur ska vi säga - nivå av artighet och ödmjukhet. Och insikt om att text är materia som både är föränderlig och beständig. Vi befinner oss i ett landskap av både kvicksilver och härdat stål. Hypertextens och kommentatorsfältets puerila stadium borde övergå i någon slags mer eller mindre kreativ studiecirkelssamtalsprocess där alla lyssnar på alla och där varje ord, varje formulering innebär ett ställningstagande som kan omprövas och omvärderas och kanske då och då uppmärksammas av något helt annat skäl än som var tänkt från början. Ibland har man ju inte ens tänkt något från början utan bara börjat att skriva av vilket prosaiskt skäl som helst. Typ: ja se det snöar ja se det snöar. Och? Vad menar du med det? Försöker du göra dig märkvärdig? Tror du att det är viktigt för någon annan än dig, att det snöar? Ja det tror jag. Eller tror. Hoppas är kanske mer precist formulerat. Eller oprecist. Det oprecisa är kanske det mest precisa vi kan åstadkomma. Varje text är exakt som ett snöfall: man har ingen aning om när det börjar eller vad det ska bli av det. Ord bara. Drivor av ord.

Foto Magnus Carlbring 2017

mötet med julapan

Ur romanen Paul Exodus Propp (2004), femte kapitlet. Detta har hänt: Det är tidig vinter. Författarämnet, den tämligen olycksamme poeten Paul Propp, har blivit misshandlad, knivskuren i läppen, i Kungstrådgården i Stockholm. En för honom alldeles okänd familj har tagit honom om hand; det är barnen Vera och Hannu och mamman Lillemor och pappan tillika läkaren Klaus. Paul Propp är skadad, omtöcknad av morfin och bandagerad i ansiktet. Familjen har fler medlemmar, ska det visa sig, och en av dem ska vi strax få träffa. Här följer Mötet med julapan.

Nu satt han upp. Man hade flyttat honom. Man måste ha släpat eller burit honom in i ett annat rum, i lägenhetens – han såg en fasad glittra på andra sidan gatan, fönster med ad­ventsstjärnor, sjuarmade elektriska ljusstakar, en elgirland i form av en vinkande Kalle Anka som blinkade i grönt, i gult, i rött i ett fönster; han befann sig inne i staden, någon­stans, i en äldre fastighet, högt i tak, höga föns­ter, stuckatur längsmed väggarna, en kakelugn – var­dagsrum, och han satt upprätt i en blodröd soffa med händerna i knäet och huvudet uppall­rat av kuddar. Rummet var tomt på människor. Det brann levande ljus på bordet, röda. En liten julgran i plast stod på en pall mitt i rummet. I en skål framför honom fanns mandari­ner och nötter och kolor i glittrande papper. Musik strömmade genom rummet: Nu tändas tusen juleljus … Och nu öppnades en dörr, en vit dörr med skimrande mässingshandtag, och en liten tomtenisse kikade in, den röda luvan hängde först fram genom dörrspringan som en vimpel och se­dan stack ett fräknigt pojkansikte fram därunder med ett stort rött ärr längsmed ena kin­den och glodde på honom med ljusa ögon. Tomtenissen glodde på Propp, gjorde en grimas och klampade in i vardags­rummet; han bar en liten jutesäck på ryggen, och efter honom kom lilla Vera i sina lusse­kläder, ljuskronan lyste, hon höll ihop sina hän­der till en kil som pekade mot himlen och hon stirrade mycket allvarsamt framför sig, hög­tidligt, nästan skrämmande. Och sedan följde Lillemor, klädd även hon i lucialinne, med ett brett rött band om midjan och ett stearinljus brinnande i handen. Nu var det förstås bara tomtefar kvar, tänkte Paul, och suckade uppgivet. Han var fast i något slags ritual här, här skulle ske ett offer, ett blot, man skulle dansa långdans, och han var utsedd till publik, till den här familjens femte hjul, vad tvingades man inte genomlida i sitt liv. Men O, detta var ju diktarens öde. Det var slumpen. Det var bestämmelsen. Det var konsekvensen. Detta, att sitta bandagerad i halva fejan i en puffig Ikeasoffa i ett vardagsrum någonstans i Stock­holms innerstad den första dagen i advent och invänta jultomten, det var den yttersta kon­sekven­sen av att han en gång började skriva, att han beslutade sig för att hämnas på De Som För­störde Min Barndom – ”Jag ska bränna dem med min pennudd!”, att han hade börjat, som femton­åring, att stava sig igenom Dostojevskijs samtliga romaner – han kom bara en kvart in i varje innan han uppgivet slängde dem ifrån sig, bölande: ”Fy i helvetet så många NAMN de har de där ryssarna!” – och samtidigt själv föra an­teckningar, noter, dag­bok, skisser – i vad han på senare tid valt att kalla för Vaxdukshäftet, en tunn samling dag­böcker han hade sparat i botten av den låda med paltor och pryttlar som nu låg och stank svett och pung hemma i Maja Viktorssons lägenhet på Överklassgärdet; en gång i en lagom avlägsen fram­tid skulle han plocka fram Vax­dukshäftet och skriva rent anteckningarna och ge ut dem i en tunn och svartpärmad volym under namnet Hämnden – försökte koppla av, gned sin torra gom med tungan, sneglade törstigt på en flaska julmust som stod hägrande på bordet, och inväntade tomte­fars intåg i rummet. Han klagade inte. Han hade satt sig själv här; hade han inte fått ingi­velsen, i skuf­fen på en trucker i natten i hösten, att bli dra­matiker och sedan gått till fot­bollsmafiosen Popovic för att låna en tiotusing och hamnat i ett snack om teve­produk­tio­ner och därpå hamnat hos Blitzkrieg och hade … och och och … hade världen bara stått stilla hade ingenting hänt.
   Så.
   Släpp in morfintomten.
   Allt är ändå mitt fel.
   Herregud.
   Låt skådespelet börja.
   Och nu hördes trampandet av stora stövlar, tomtenissen Hannu och lill-Lucian Vera och den stora tärnan Lillemor stod och kikade mot dörren. Propp kunde se hur Lillemor plirade mot honom i ögonvrån där han satt med huvudet hängande mot en väldig, julröd, hjärt­formad plyschkudde. Nu bultade det på dörren.
   – Iiii, tjöt lilla Vera.
   – Sug fett, sa tomtenissen.
   – Håll i er nu, sa Lillemor. Nu är det dags. Nu har det äntligen blivit dags.
   Och nu kom chocken. In störtade – inte vankade eller vickade eller gungade eller åbä­kade sig in som en gammal gubbe med en säck på ryggen och ett väldigt skrattande tomteskägg, utan in störtade, frustande och grymtande och med svängande armar och hu­vudet flygande på en lång, böjlig hals och fötterna smattrande mot parketten, klädd i tomteluva och kort, röd rock, en apa. En schimpans. En bjässe. En brungrå, dreg­lande schimpans som hukade sig in, ylade mot taket, gjorde en kullerbytta och släntrade fram mot soffan där Paul satt och apan dunkade en näve i soffbordet och medan han klängde upp i Pauls knä, tung och frustande, greppade han en näve mandariner med en hand och började skala dem med tänderna, en i taget, samtidigt som han utstötte höga, gutturala, tjattrande läten. Apan la se­dan en arm om Pauls hals och började med ett fruktansvärt långt pekfinger pilla av ho­nom bandaget, ritsch, han slet av det, plåster och gasbinda och klämmor och bomull och fetvadd och blod och hudslamsor for genom rummet och apan stack ett finger in i Pauls mun och bände upp käkarna och Paul skrek – nu skrek han för full hals, nu var bandaget borta, nu kunde han låta all skräck och ilska komma ut – av smärta när schimpansen bör­jade trycka in mandarinklyftor mellan hans trasiga läppar. Ci­trussaften sved och skrek i det färska, ny­sydda såret.
   Hannu och Vera stod stumma och stirrade på apan och på Paul, blickstilla, öppna små munnar, Hannu släppte den lilla tomtesäcken i golvet, Lillemor stod likadan som sina barn, alldeles stel, uppsträckt, ett leende fastsmetat i ansiktet som en örfil. Och apan tog ett nytt grepp om Paul, klängde upp på hans rygg, la armen om hans hals och drog ned honom ur soffan, de rullade in tillsammans under soffbordet, juleljuset som brann där uppe slogs om­kull, det dråsade nötter och frukt över de två, och Paul gjorde ett försök att ge tillbaka, la ar­marna om apans rygg och mage i ett försök att få in ett brottningsgrepp, kanske en halv­nelson, armen måste in där, upp över nacken, men apan var ohyggligt stark, reste sig, ku­tig och vrång, och rus­kade av sig Paul Propp som ohyra ur sin päls. Paul nu på rygg. Apan över honom. Käften öppen, tänderna klapprar. Apan höjer sina väldiga armar med de knutna små apnävarna högt, högt över Paul och börjar beartbeta honom med lösa, fladd­riga slag. En arm upp som skydd. Paul rullar ihop i fosterställning. Apan hoppar upp på honom, trampar honom i hu­vudet, slår honom över ryggen, sidan, magen, låren, sla­gen blir allt hårdare. Nu biter han till, i örat. Paul tjuter. Blod. En hand mot örsnibben. Han­den blodig. Kinden blodig. Det forsar blod ned i den beigea tjocka mattan under dem. Paul för­söker slå tillbaks, kommer upp på knäna, måttar en höger mot apan och slår ett hål i luften. Apan genast bakom honom. Drar honom i håret, klättrar upp på hans axlar. Hannu lösgörs ur sin förtrollning, brister ut i skratt. Vera skriker: ”Iiii!” Lillemor dråsar samman, hen­nes ljus i handen faller i mat­tan, det slocknar inte, hennes knän vi­ker sig, hon faller åt sidan, halsen viker sig, huvudet slår i golvet, det stora lakansvita lin­net punkteras, sjunker samman över henne som en svepning.
   Hjälp mig.
   Deus ex machina.
   Bonk bonk bonk.
   FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR.
   Och nu gjorde Klaus till slut sin entré. Han kom i morgonrock och tomteluva och toff­lor, som uppkliven direkt ur sängen, grusig i blicken och med ett koppel i ena handen och två bananer i den andra, han kom smygande, kopplet svängde framför honom som en lasso och han kom runt soffan som en jägare, en spejare med hu­vudet i höjd med soffans kant, och kikade fram, för att precis se hur apan slet tag i Pauls hår och började dunka hans lea­lösa huvud i golvet, dunk dunk dunk. Hjälp mig. Mother I am dying. Jag försvinner i ocea­nen. Allt detta blod, o mor, vi må jag lida. Och Klaus viss­lade lågt, en kort vissling, nästan tyst, han bara blåste ut lite luft mellan läp­parna. Frrrt. Och apan stannade upp, höjde sitt huvud, vred på det, lystrade. Klaus viss­lade igen, höll upp de bägge bananerna.
   – Såja Ubbegubben. Såja.
   Och apan gnydde till, torkade sig om munnen med den håriga armen och rullade ned från den snyftande Paul Propp, hur det molade i örat, hur det tjöt i käften av smärta, tårarna kom. Klaus satte sig ned på huk, lockade på djuret och sträckte fram bananerna, höll kopplet i ena handen som en snara och när apan larvade fram över vardagsrumsgolvet vif­tade Klaus till med kopplet, slog det om apans hals och drog till; han reste sig och hämtade in snaran, släpade djuret till sin sida och – istället för att ge dem till apan – stoppade bana­nerna i morgonrocksfickan.
   – Duktig idiot, muttrade Klaus, vände om och började släpa apan ut ur rummet. I dör­ren vände han sig om. – God jul på er förresten, sa han och log mot sin lilla familj. När jag har låst in apjäveln ska vi väl ha varsina skinkmackor, eller vad tycker ni.
   Lillemor lyfte sitt huvud från där hon låg, kravlade upp i sittande och gned sin nacke.
   – Och sedan, sa hon matt, sedan blir det långdans.
   – Det suger värsta fett, sa Hannu, som nu smög fram mot Paul där han låg och kved med handen för det sargade örat. Hannu böjde sig ned och stirrade på blodet i mattan. Fett fett fett, sa han.
   – Javisst, sa Klaus från dörren, nu försökte apan gnyende klättra upp i hans famn, den sträckte sina långa armar upp mot hans ansikte och plutade med läpparna. – Fy skäms, Ubbe, fräste Klaus och knuffade undan schimpansen. Fy dig. Javisst, sa han. Sedan blir det långdans.
   Lilla Vera satte sig, hon sjönk ned på knä på golvet och tog av sig luciakronan som hon la framför sig, snurrade på den, log mot sin pappa.
   – Det e alla fall roligt, sa hon och fnissade till.
   – Roligt, sa Klaus. Vad är roligt, gumman min?
   – När det blir av, sa Vera.
   – Blir av.
   – Ja.
   – Vad?
   – När julapan kommer.
   – Jo, det är skoj. Men nu får vi låsa in honom igen.
   – Te nästa jul, pappa.
   – Till nästa jul, min lilla gumma. Till nästa jul.

*

Paul Propp finns att låna som e-bok här.