torsdag, oktober 31, 2019

kalifornien

En gång drömde jag om Kalifornien att få åka dit det var något med havet den isblå surftunneln Att sova på stränderna eller jag vet inte vara som en del av jordens vågrörelse vår öppna mun fylls av havet det är oerhört det är som öknen Snötäckta bergstoppar vinodlingarnas rakade sluttningar som rasar ner i gruset vattnets rökspår sjöelefanterna som streck under båten Vi skulle alla vara i skrattet äta rå hummer dricka vitt explosivt vin befinna oss i försvinnandet allting långsamt som ett kommande duggregn: regnet kommer från norr som en slöja man kan se den på långt håll Kalifornien är ett landskap i rörelse det är som en kropp en krokodil som borrar sig ner mot bränningen Alltihop är en fiktion men ändå levande en skallerorm på altanen vi skulle ha en pool att kasta vindruvor oliver avokado i här hör jag papegojor alltihop fladdrar Grå slingrande vägar täckta av aska och sirener nattmörker ser du en spegling i det blixtrande vattnet det är flammorna Coppolas skuggor från bardisken där vi korkar upp pinot noir och äter oss in i boklådorna Det är nittonhundrasjuttiofyra fortfarande eller tjugohundranitton i oktober Platanerna står som väldiga vårdkasar och bara flammar flammar Även i Australien råmar elden röken drar ut till havs möter dimman en tunga iskallt salt Här skulle allt växa det var ett slags inverterad önskan om tidlöshet evighet Sonoma Valley poesins släpande i dammet den brungrå klippväggen klättrar sig sönder och samman av den fruktansvärda hettan lågorna vegetationen den torra rasslande vinden vägg av eld Den stora amerikanska blåvalen big american whale eller the big white Jaws i magen på den där hajen en svart diamant en knuten näve Mest är det ändå dikternas lätthet Backarna i San Francisco de är torra som norhörningshud the beat Att allt är en mytisk myt The Band across the great divide här slutar alla vägar i ett brett leende Det är inte sant allt är ett påhitt De utslagna söndermorfinerade americanasångarna sover i vågskvalpet Oh Kerouac bläddrar oss fram i bönerullarna Oh America i en evig skymning evig gryning Running on empty diktbladens grå raster slappt dygnetruntöppet det luktar frityrolja och bensin overkligt starka känslor som försvinner ja och tomatsås i rökmolnen som det bolmar fram jag ser djur rasa ut ur skogen de når inte till vattnet innan det är för sent eller för svagt ett tempo som inte känns eftersom pulsen har stannat Kan det vara något jag läst av Raymond Carver människor i breda hattar med sönderflådda händer allt är besprutat falskt giftigt en illusion alla dessa grenverk som sträcker sig mot himlen de gråter apelsinodlingar Allen Ginsbergs lilla böneorgel En vagn med ett teatersällskap som hoppar ned i sanden Oh the land of the fire Gräshoppssvärmar som utkastade nävar av sand de sista mexikanska gästarbetarna drar iväg i sina öppna jeepar allt språk spränger natten med eld sånger Varför är det overkliga ibland lika verkligt som ett ansikte på en bar en hand som lyfter ett glas en röst du aldrig har hört men som ändå säger åt dig att ta vara på dig Att resa dit och bli trygg mitt i flykten Den där mannen som ägnar all tid  åt att åka rollerblades i slowmotion längsmed strandpromenaden medan månen går in i solens brandfärgade blad Jag tror jag tänkte mig det fritt att det var själva idén den var som i ett terrarium jag såg människorna röra sig alla hade så färgglada kläder att det till slut blev som en fars Kerouacs fantasi som rasar ner i sin förgänglighet att vi alla en gång var drogdrömda Lite lätt tonårsfritt flummigt i basketdojor med fladdrande öppen skjorta one hand waving free allt det där är borta nu jag kommer aldrig att komma dit Kalifornien aldrig bli Kalifornien igen vilken sorglig dröm allt det här är.