oss själva

Utanför oss själva rör sig livet.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

ditt jag

Ditt jag lämnar dig när du lyfter blicken.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

havet

Havet binder samman allt
Det finns ingen gräns

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

att vi är olika

Att vi är olika och på olika platser. Att verkligheten är differentierad, och relativ. Att det är märkligt att finnas till. Att det pågår utom oss. Att det pågår inom oss.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

jag

Det är det jag aldrig kommer att kunna, som är det som gör mig till den jag är.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

fåglar

Jag leker med fåglar. De lär mig någonting jag aldrig kommer att begripa.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

det verkliga

Det verkliga är alldeles overkligt. Surrealismen är det inres kamp med det yttre.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

ord

Ord är så meningslöst meningsfulla. Jag önskar att det gick att skriva sig till det här: en sten havet solsken vågorna som slår upp. Och allting står stilla. Och allting rör sig.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 



klimatet skenar

Det här är inget kul. Klimatet skenar. Det märks kanske inte så mycket i semestervardagen, eller i dess kölvatten: hur skriver man, hur åker man pendeltåg, var äter vi lunch. Atmosfären är dock global. Överallt slås värmerekord: Indien, Kalifornien, Spanien; följt av katastrofala bränder. Här ser vi små skiftningar, som vi vänjer oss vid: så snart temperaturen ökar, fylls Östersjön av cyanobakterier, giftalger som blommar. Jorden över blir orkanerna allt starkare, allt fler människor drabbas av översvämningar. Alla prognoser - vad gäller glaciärers avsmältning, vad gäller temperaturökningen - även de mest pessimistiska, har visat sig stämma.

Hur ska man göra. Det är givetvis stora politiska beslut som behövs, för att bromsa växthuseffekten. Förbjud kolkraften. Minska biltrafiken: bilfria dagar. Reducera flygtrafiken: motbok, höjda skatter, skippa subventionerna. Bygg ut solkraften och vindkraften. Forska på nya energislag. Omfördela skattemedlen, så att de som satsar på det fossilfria stärks. Det är politisk kraft som behövs, råstyrka. Men kan vi vänta? Det sker väldigt lite på minister- och riksdagsnivå. När gör en svensk politiker en påve, eller en Obama, eller en Dalai Llama?

Varje steg är nödvändigt. Varenda beslut vi fattar, i vardagen, bör har klimatet i åtanke. Om jag agerar såhär, förflyttar mig på det här viset, äter den här maten, köper de här prylarna, konsumerar detta eller detta - hur påverkar det klimatet? Frågan är enkelt moralisk. Om du handlar på ett sätt som främjar framtiden - klimatet, naturen, människorna - blir sovkudden mjukare. Om du nu behöver ett själviskt skäl att agera. Altruism räcker. Allas överlevnad räcker. Barnens och barnbarnens och barnbarnbarnens framtid. Fåglarnas. Havsdjuren. Skogens alla rörelser. Varje enskild detalj räknas, varje handling är viktig. Vi behöver inte moralisera över varandras handlingar eller icke-handlingar. Men för de efterkommandes skull måste vi agera. Typ nu.

ordination

Du får en ordination. Läkaren har ett beslutsamt och övertygande sätt; hen bygger all sin kunskap på noggrann forskning och observationer. Allting är uppmätt. Allt är utmätt. Det här är den sista färden. Människa. Om du inte ändrar din kosthållning, dör du. Om du inte ändrar ditt sätt att leva, dör din omvärld. Och du gör ingenting. Du blir förtvivlad. Du gör ingenting. Du sitter i din panik och skriver ur dig din panik. Och samtidigt vrids världen in mot sitt eget brinnande ansikte. Det här är inte poesi. Det här är verklighet.

se alltihop

Om det är den här stunden. Tänk om det är just det här ögonblicket. Att det är nu. Kvällsljuset som faller och skuggorna som skjuter ut i samma sträckning som vinden. Nu har bilarna rött där nere. Det är exakt nu. Det står stilla. Och rör sig oavbrutet. Flaggan som fladdrar i väggen på andra sidan gatan, ja den smattrar. Den varmt röda fasaden. Skimret från fönstrens reflektioner i den rappade väggen. Två SL-bussar som väntar på att svänga ut. Blinkers och hukande chaufförer. Speglande glas. Nu rullar de knixande ut. Hit. Här är det nu. Nu kommer alltihop. Tiden. Det som händer. Var beredd. Folk som är i rörelse: en pajsare i jympabrallor som vankar fram med armarna tufft pendlande, en tjej som blippar med mobilen vid övergångsstället, en skitglad grabb som hoppar in i en bil som har stannat - han liksom flaxar med armarna av glädje, en ung kvinna i vitt på röd cykel, håret verkligt fångas av blåsten: också hon fixar med mobilen, två struttande hundar i koppel som drar åt olika håll, en slängig retriever och en stubbig kamphund, en snubbe i hipsterskägg och rutiga shorts och rött, hopfällt paraply. Alla är här nu. Det är nu. Det slår om. Blir grönt. Allt sätter igång, eller fortsätter; vad är skillnaden. Det är bara att följa med. Till nästa rödljus. Till nästa nu; det är redan här. Det är den här stunden. Det sker nu. Se alltihop.

noder

äggformade tillkortakommanden bärs bortåt i benmjölssäckar

och slipas av det metanexplosiva vattnet som antänds i solen

de nobla bergsgorillorna möter eldhavet och vattenmassorna

med en likgiltig blick och vänder sig sedan inåt i sin fromhet

ligg stilla och lyssna till din älskades andhämtning som omger

katastrofens två noder: tillfället innan och tillfället efter slutet

                                                                        Ur Hord (2012)

 

 

hettan

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget

 

utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas

 

i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks

 

fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer

 

det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras

 

över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa

 

akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig

 

sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg

 

vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer

 

kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen

 

läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft

 

                                                          

                                                                       Ur Hord (2012)

 

 

 

urtidsflykt

gratistidningarnas spydiga läppglans gestaltar naturupplevelser

 

där beväpnade märkeskläders unkenhet doftar starkt av sötma

 

där en bidé faller fylld av ormbunkars grågula giftkärlsträngar

 

där ett grällt körverk för hägerns urtidsflykt blir en dödsmässa

 

där badenbadenstolen under sotapeln väntar på tiden då tiden

 

retirerar och gräsmattan rör sig ner i djupet till blåmesens drill

 

 

Ur Hord (2012)

 

 



 

internet

Vad är internet. Vad gör man på internet. Jag loggade in på internet. Och så glömde jag bort allting. Jag försvann på internet. Man föds i ett skrik och sedan är det igång. Förundran. De stora fönstren. Det kanske flyger förbi någonting och sedan är det borta. Tankarna är som små ofarliga explosioner. Poff. Poff. Poff. Man lär sig skriva. Man börjar gå. Man äter för mycket. Man står mitt i en skogsglänta med blommor i handen och ljuset skjuter sönder verkligheten. Men. Vad var det jag skulle göra här. Jag vet inte. Inte en susning. Och det är ju en befrielse, trots allt.

 

 

titanic

Jorden brinner långsamt upp. Det riktigt fasansfulla är att alla prognoser visar sig stämma. Alla förutsägelser och all vederhäftig forskning visar sig hela tiden ha rätt. Det här är det varmaste året hittills, sedan man började mäta. Ovädren och naturkatastroferna blir allt starkare. Torkan breder ut sig. Glaciärer och de kvarvarande inlandsisarna smälter. Temperaturen ökar år från år. Tvågradersmålet pratar man numera mest om i mungipan; istället är det fyra grader som börjar synas i flödet. Och fyra grader är en enorm, knappast gripbar, förändring. Snart kommer permafrosten släppa och släppa ut metangasmoln i atmosfären. Och samtidigt: jakten på nya oljefyndigheter pågår. Och samtidigt: resebyråerna lockar med billigare och billigare flygresor. Och samtidigt: vi äter alltmer kött per person och år. Och samtidigt: djurarter försvinner snabbt från jorden och regnskogar - jordklotets lungor - skövlas. Och samtidigt: vi gör i stort sett ingenting åt saken. Är det ett slags förnekelse, är det apati, är det bara det att en sådan här enorm maskin, lastångare, Titanic, tar sådan tid att få att byta riktning, att vi inte kommer att hinna med.

blomma

Jag är en blomma. Det är skönt att bli vattnad. Det är fint när någon vrider på krukan och blad som förut varit i skugga hamnar i solen. Det gör inte ont när man rycker bort de torra, gamla bladen. Varje säsong har sin charm och sina särskilda sinnestillstånd. Varje dag har sin prägel. Sina tankar. Sina moln som passerar. Nu tycker jag om att stå på balkongen och öppna mina kronblad för humlorna. Vi hjälper varandra, vi som alla är en del i det stora kretsloppet.

 

 

samhälle

Hur bygger man ett samhälle. För vem. De värnlösa. De som inte tar sig upp. De som inte syns. De som gör vad de kan för att ta sig fram, men det går inte. För de som de starka kallar 'de svaga'. För de som inte hör hemma här. För de som har rätt att vara hemma här. För de som är längst nere, för de som har en röst som inte hörs. För rösten. Det finns inga floskler, det finns bara altruism, medkänsla, givmildhet, rättvisa. Det finns bara en slags text som verkligen river: den uppriktiga. För de utdömda. Hopplösa. För att hoppet är meningslöst. Det är bara den utsträckta handen som syns. Gemenskapen. Hjälp.

 

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

allt

Sommaren passerar. Det är som ett glest ljus som skapar bleka skuggor över de alltmer folktomma gatorna. Det enda som sker är att jorden sakta torkar ut. Vi blir mer och mer törstiga; vattnet vrids ur de mörka trasorna och på många ställen - inte här, aldrig här - dör människor och djur av torkan. Temperaturen stiger. Vi bidar vår tid. Vänder blad i den tysta boken. Ansiktet är torrt. Gräset är torrt. Anledningen att agera blir starkare för varje stund. Men vad kan vi göra. Allt. Vi kan göra allt.

kaffe

Brygger kaffe. Behövs ett par liter för att få styrfart på den här sommarveckan. Varje vuxen individ i Sverige har druckit sin egen kroppsvikt i kaffe en miljard gånger. Naturen består till 99% av kaffeplantor och 1% vatten. Den svenska importen av kaffe var år 2014 lika stor som exporten av järnmalm, och vetemjöl, och timmer, och popmusik. Allt kaffe är återvinningsbart. Kaffe är dyrare än guld. Solen består av kaffe och gräddmjölk. Mitt liv är bryggt genom miljömärkta filter. Varje av sommarens stackmoln innehåller tusentals liter nybryggt kaffe. Det regnar kaffe och i blåsten forsar miljarder kaffepartiklar. Allt är kaffe. Kaffe är frihet och diktatur i ett. Jag är en livegen kaffebrukare med en liten täppa där kaffebönorna sväller och exploderar. Fräls min själ från kaffe. Döp mig i kaffe.

 

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

miljöaktivist

Påven är miljöaktivist. Det var på tiden. Fler måste följa. Faktum är att alla måste följa. Världen vi lever i bryts sönder under oss, och det är vårt levnadssätt som gör det. Men vi bara fortsätter. Vi kan inte bromsa, vi är inte sådana som gör det. Men. Det behövs tre, fyra, fem jordklot till, för att människor ska kunna leva som vi gör. Vi äter upp jordklotets innanmäte och bränner det samtidigt. Jag med. Mycket av det vi gör dagligdags måste göras annorlunda, förändras. Vad vi äter. Hur vi förflyttar oss. Vad vi klär oss i. Hur allting tillverkas och hur vi tar hand om avfallet efter oss. Samtidigt är vi en överlevande art, vi människor. Eller. Är vi inte det. Är vi unika i rymden, hur vi tänker, läser, resonerar, utvecklas, beter oss, uppfinner, hur vi sliter ... hur vi sliter sönder världen, har ihjäl varandra, föröder vårt eget habitat. Är vi kanske toppen på hela universums näringskedja. Det blir inte värre än så här, och: det blir aldrig bättre. Kanske är det så att varje civilisation, varje värld där tänkande, konstruerande, kreativa varelser finns, är dömd att gå under. Liksom alla imperier har fallit, faller det globala samhället. Eller. Eller hur ska vi ha det. Ska vi vara undergångsromantiker, fatalister, uppgivna, romantiska ignoranta korkskallar. Eller ska vi fixa det här. Ska det bara vara påven som står och höjer sin hand och säger stopp, tillsammans med de som verkligen - redan nu - erfar vad som håller på att ske. Öbefolkningarna. Inuiterna. Ursprungsfolken. Vilka är vi. Vi är miljöaktivister, det var så vi började; vi är allihop födda att ta hand om den värld vi bebor.

Foto: Magnus Carlbring 2015

mig själv

Injicerar mig själv i mig själv. Kanylen är varm och blodröd. Och när jag kliver ut i eftermiddagsljuset är jag klar att möta andra. Det är en fin, lätt blåsig dag, sommaren kommer insmygande, den är alltmer försiktig. Att arbeta i juni är som en föraning av något kommande som vi inte vet så mycket mer om än att: det blir som det blir. Varje dag har sin rytm, den här är så väldigt lätt, så smärtfri.

Foto: Magnus Carlbring 2015

throwback thursday

Throwback Thursday. Vi minns bara det bästa. Vi tar stora tuggor av himlen och sväljer ned med solljus. Vi hade det så bra. Allting var så skört och så skirt. Det är den varmaste dagen i juni hittills och grönskan är så kraftig att det gör ont att se på den. Vi ser tillbaka istället. Båten som ger sig av ur ditt inre. Det är ditt jag som sover i hytten djupt nere nära motorns hjärtrytm. På bildäck den starka doften av petroleum, en kort hallucinatorisk kick medan du ser bogvisiret fällas upp och värmen flyter in genom kupén. Vi ska iland här. Vad gör man med sina minnen. Penslar dem med vax, sprejar dem med fixativ. Stryk handen över grafiten, det svarta suddet. Jag hänger negativen på det tunna snöret och öppnar dörren till mörkrummet och låter det svidande högsommarljuset bleka ut alltihop. Lev nu.

alltings tomhet

Ljuset som sträcker sig som en revbensrad över ett skummande hav som skummar som ett ansikte över en nedfrusen text som öppnar sig som en hand mot himlen som sluter sig som ett öga som öppnar sig mot sin egen genomskinlighet som öppnar sig mot alltings tomhet som är en enda våg som tar oss och tar oss och tar oss igen.

allt skrivs nu

Planen - att skriva ut all sand ur det inre och låta in vatten och låta in solhetta och låta det stelna och bli - att göra dikt av ett ben och ett mått blod, står kvar. Allt skrivs nu.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

tar mig in i mig själv

Tar mig in i mig själv. Det är inget mysterium därinne, bara ord och märkliga drömbilder som jag måste sortera i. Jag klättrar allt högre upp i ett hus som jag aldrig har bott i. Vid horisonten kommer en flodvåg, den närmar sig genom hela natten. Jag vet att det är Antarktis allt vatten som kommer framvällande och samtidigt vet jag det inte. Himlen är grå som rök från sommarens alla kolgrillar. Vi måste ta hand om varandra. Vi klättrar på varandras ryggar. Vi måste ha luft, alla samtidigt, ur det lilla vädringsfönstret just under taket. Huset välter ned i vågorna; det är fantastiskt och fruktansvärt samtidigt. Vi sitter på våra händer och skriver med våra munnar. Jag sover med öppna ögon. Allting sker i verkligheten, det är vårt ansvar och det är våra barns och deras barns framtid. Det är alls ingen dröm men det är otäckt som i en dröm. Vaknar vi aldrig.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015



kvickhuvuden

"Så jag tror att världen kommer att gå under till applåderna av kvickhuvuden, som tror att det hela är ett lustigt upptåg." Sören Kirkegaard

självporträtt

Alla bilder är självporträtt. Varje kameravinkel är ett ställningstagande. Allt är politik. Dikt är fixerad frånvaro: läs alltid det som inte står i texten. Påståenden kan antingen vara faktagrundade eller komma ur intuitionen, eller - varför inte? - galenskapen. Vi lever vid det yttersta. Klimatet är hotat. Uppgivelsen är inte total, men förödande. I det iskalla vattnet samlas tankarna som ett stim förädlade fiskar som har lyckats rymma ur den stora mörka bassängen. Kroppar är ord. Ord är bilder. Alla bilder är självporträtt. Vad skriver Ekelöf: Det är inte konstverket man gör / Det är sig själv. Det är ju så. Det här är havet. Det är sig själv. Jag tar en bild av det. Vi måste rädda oss själva. Och havet. Det stiger upp i oss som en väldig oro.

 

Foto: Magnus Carlbring 2015

allting händer exakt nu

Allting händer exakt nu. We are the heroes of our time. But we’re dancing with the demons in our minds. Det där, det där säger någonting. Jag sprang över bron över E4:an, sommarljuset och en märklig liksom sval värme drog in över landet. Gumballbilarna har just startat. Det står ett gäng gubbar med ölmagar och gula overaller uppe på bron och blickar in mot stan. Tre körfält söderut. Där står en man med teleobjektiv och väntar. Och en liten grabb med cykel. Nu ser jag den första bilen, en låg brandkårsröd med en rund siffra på motorhuven. Sedan hör vi dem hela dagen, hur motorerna ryter kring stan. Samtiden sticker ett stort finger rakt igenom jordklotet. Globaliseringen för oss samman, på nåd och onåd. Allt är blixtbelyst. We're dancing with the demons in our minds: är det framtiden eller dåtiden eller bara vårt inre. Det finns inget att analysera. Vi ger upp och fortsätter, samtidigt. De där Gumballbilarna, de ska ta sig till Amsterdam och sedan flygfraktas till Kalifornien och köra till Las Vegas för att gå i mål. Jag vet inte riktigt varför, bara att det sker. Någon gång kommer allt bränsle att ta slut. Det är såhär, att den olja som finns kvar i jorden, måste få bli kvar. Om vi bränner upp alla oljereserver, kommer vi inte att klara tvågradersmålet (det är redan kört men vi behöver det som en målbild, annars ger vi upp helt; tre- fyragradersmålet är inte så roligt att visualisera). Heroes. Oh whoa. Demons. Oh whoa. In our minds. Oh whoa.

paul propp möter cyklopen

"Harry Råstedt brakade fram som en sopbil genom folkhavet, nådde Pauls ryggtavla och gav honom en kraftig dask på axeln så att vinet skvimpade ur glaset. Råstedt la en arm om poeten och förde honom med sig genom den stimmande båtsalongen till ett runt litet bord vid en plastbeklädd soffa.

 – Fan vad kul! sa han. Fan vad kul!

 Han vräkte sig ned i soffan.

 – Slå dig ned, sa han. Så får vi snacka.

 – Men … sa Paul.

 Försiktigt ställde Paul ned sitt glas och sin flaska och satte sig ytterst på en rank stol mitt emot den storvuxne författaren.

 – Skål, sa Råstedt och grep vinglaset om foten, lyfte det till munnen och tömde det i en enda ohygglig klunk. Cyklop. Odysseus. En eld som brinner med kvastar, höga som hus, som kastas mot grottans tak. Gestalter for genom Paul Propp, han hade tydliga läsminnen med sig av hur cyklopen, den vidriga jätten, lyfter upp Odysseus i svärdsbältet och kastar honom in i sin grotta och sitter och gnuggar sina händer över elden och myser och bara väntar på att få koka den stackars resenären till middag. Och Paul Propp såg på Harry Råstedt, hur han drog en hand över sin haka och rapade försiktigt; hur denne bjässe hade dragit en utmattad och sargad Odysseus till sin klippa och skulle hålla honom fången i evinnerlig tid med sina gräsliga berättelser.

 – När jag var i din ålder, det ska du veta, då slet jag ihjäl mig i fabriken på dagarna, och skrev romaner nätterna igenom. Det var ingen lek.

 Paul reste sig snabbt. Han nickade mot det tomma glaset.

 – Mer vin Harry? frågade han, och backade bort från bordet och lämnade jätten bakom sig, han smet kvickt in i mängden av köande och skrålande gäster vid baren."

Läs Propp som e-bok!

 

skriv ner

Skriver ner skiten. Det är enda sättet. Att skära upp såret. Ta bort stygnen. Öppna så att det glittrar skarpt. Och sedan smeta på med ord. Sy igen med några valhänta breda sömmar. Det ska liksom sippra ut, det ska synas men det ska inte synas för mycket. Text är alltid skadligt. Att skriva är ingen lekplats. Det här är mitt operationsbord. Nu tänder vi de starka lamporna och kliver in i skyddsdräkterna. Munskydd på. Reflekterande glasögon. Den vassa borren viner. Håll i allting hårt.

låna en e-bok

"Pauls svensklärare tog sig, utan hans vetskap, friheten att pu­blicera hans dikt – med stavfel och allt – ”Det är en del av hans uttryckssätt, dyre rek­tor, vi kan inte bygga vågbrytare mot en sådan naturbegåvad kraft­pojke ge­nom att tvinga ho­nom att stava rätt eller att ägna sig åt grammatiska kon­struktioner, det går bort” – i skoltidningen. Och där gick startskottet."

Låna Propp som e-bok!

e-boken

"– Har du någon sponsor? Vänta nu här, va! Du har väl någon som fixar pengarna?
– Nja, sa Paul. Vi säljer väl biljetter?
– Det funkar inte så, Paul. Stöd. Fonder. Sponsorer. Det är vad som håller teatrarna uppe, vet du. Det finns inte en föreställning i det här landet som går med reell vinst.
– Har ni några sådana bidrag? Du och din grupp?
– Vår senaste turné var sponsrad av Q8. Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina."

Propp nu som e-bok!

http://www.bokus.com/bok/9789146227069/paul-exodus-propp-eller-drommen-om-den-storsta-romanen-i-varldshistorien/

vardagen

Vardagen
sliter upp sin grå
blodåder

samlar på ord

Samlar på ord som kan vara bra att ha men svåra att använda utan att bli pamflettartade men som ändå är så pass allvarsamma att jag måste ge mig själv tillfälle att spränga in dem i de sammanhang där de behövs utan att de tvingar sig på och blir just: påtvingade; jag tänker på ord som 'generositet', som 'älskvärdhet', som 'medbestämmande', som 'solidaritet', som - ja, faktiskt - 'kärlek', och andra lite mer konkretiserande formuleringar, darlings, sådant som har med natur och kropp och i viss mån tanke- och erfarenhetsvärld att göra, allt sådant bråte man bär med sig, från barndomsminnen till annat som är både allmängods och privat eller rent påhittade ord och fraser som jag inte har en susning om varifrån de kom, som 'köttbenteleskop' eller 'paniktextuell', sammankopplat med en frenetisk, men till sitt varande ganska gemytlig, mellandagsliknande, typ: soft, kamp för att skriva så korta meningar som möjligt och inte fastna i långrandiga utläggningar kring sådant som egentligen är arbiträrt och kanske kunde lämnats utanför det egentliga - textens fruktkött så att säga - till förmån för att släppa in en gnutta ljus i textsjoket, ungefär som när man drar undan godmorgongardinen och öppnar balkongdörren lite på glänt och det fullkomligt väller in ljud och doftintryck utifrån: pendeltågen som kränger och gnisslar på banvallen, polishelikoptern som hovrar bortåt Högdalen/Rågsved, en ambulanssiren som sliter upp revor i vårblåsten och syrenen som nu har exploderat av små ettriga blommor som sjunger ut sin pollenljusgula tystnad och av milt glädjevansinne skrattar åt upptäckten av att de faktiskt finns till, att vi är här nu tillsammans i färg och förvirring.

att skriva

Att skriva innebär i första hand att skaffa sig ett oerhört avslappnat förhållningssätt till just detta att skriva. Lite som att inte ha problem med sömnen, fast man inte sover. Eller som att åka skridskor, mitt i sommaren på en nattblank sjö där ingen is ligger, bara ett drömmande fält av vattenånga.

minnena

Minnena är blommor som vi rycker upp. Det är härligt att slita allting i stycken, och sedan varsamt lägga det tillbaks, på nya platser och i nya formationer. Det går alltid att skapa en ny bild av allt det förgängliga. Sår i en sten.

anarki

Bygger ett slott. Flyttar in i ett av tornrummen. Det är fint möblerat: jag har bara min bärbara dator och en kasse gamla böcker. Jag ska läsa om dem. Jag ska skriva mig igenom de kommande nätterna, borra mig in i mörkret och aldrig vara säker på vart det leder mig. Orden är fria. De är av bly. Månen. Den är det största ordet. Jag kan tänka mig att förbjuda mig själv att använda ord som 'måne', 'mörker', 'fri'. Eftersom i själva förbudet finns allt det påbjudna. Skriva är mest av allt anarki.

det första sommarregnet

Det första sommarregnet, en destruerad pseudobiografisk kortprosaetyd. Eller kalla den Våroffer, ett utkastat utkast. Som häggens kronblad, som körsbärsblommorna, som grå vågor vid Sätra strand. Nu sprang jag igen. Dagens hallis var mer lustfylld än att - som förut - känna hur jaget lämnar jaget och hur döden andas med en ljum försommarvind i nacken. Idag var det just under Lyran, den gamla krogen i inloppet mot Stockholm, vid pass tolv kilometers löpning, som ett sällskap från sent 1700-tal dök upp. Ja typ Bellman och hans suputdrasuter, lagom söndagsonyktra trubadurer och lösdrivare och någon halvadelsman som gått helt åt flaskan. De var klädda i skinnskor med breda metallspännen och kragstövlar och trekvartsrockar i pärlemor och blyertsgrått och bolmande kråsskjortor med snören och peruker i handen och på skulten. Någon bar en lägel, någon tycktes ha fått med sig ett stop från Lyran (det luktade fränt och bränt däruppifrån som av kol och ved och fisk) och Carl Michael själv hade lutan slängd på ryggen i ett brett blodrött tygband. De var rätt skitiga, faktiskt, som om de drivit runt här i förorten hela natten, kanske sovit under björkarna, bland vitsippor och mossa. En av dem, svarthårig och med ansiktet fårat av puder och svett, ställde sig att pinka från skogshöjden, rakt ner i Mälarbruset. Det porlade och sjöng. Längre bort: en låg långbåt var uppdragen på den korta strandremsan; två kvinnor i stora gredelina och champagnefärgade klänningar låg därnere på durken i det silvriga middagsljuset och slumrade. Läppstift. Mouche. Ögonfransar. Jag sprang vidare, vad annars att göra. Mälarhöjdsbadet; de kommunala grillarna som väntar i majkylan. Sätravarvet; full aktivitet, båtarna har just åkt i, under Kungshatt en tolvmeters för fulla segel. Badstranden öde. Skärholmens gård; ett par som tränar sin pitbull (då drar jag upp tempot, smyglöper förbi), långbacken hela vägen upp till Skärholmens centrum, över torget, Kungens kurva, Segeltorp, Långsjön, Älvsjöskogen; nu, efter tjufem kilometer, är steget lätt och det finns fart kvar. Jag trycker i. Jag är nästan hemma, solen skjuter sig genom lövträden - de är både skira och frodiga samtidigt, det här är maj - och nu, i återhämtningsfasen, ett par timmar senare, man bara softar, sträcker ut, är mitt i endorfinljuset, kommer regnet tungt därute och med värme i. Där är det, det första sommarregnet.

det där ordlösa

Vi letar efter det där ordlösa eller uppenbart oförklarliga. Att agera som om vi är goda, utan att vara medvetna om det. Saknaden av ljus. Längtan bort ur mörkret. Orden ska hjälpa oss. Jag bänder upp brunnslocket och ingenting händer. Man kan bara titta på, se hur röken stiger mot taket. Alfabetet är ett fält som klättrar ut i rymden. Det sker inuti ett skratt eller kastar sig rakt in i din förtvivlan. Ett jag blir till i omkretsen av ett vi. Vi är alla förlorade, så snart solen slickar morgonen. Syrenerna väcker oss. Vi är ett slags skuggor som när sig på skugga. Jag dricker ur bäcken direkt, det faller en fågel ur himlen och allt slår ut. Jag skriver i trance eller i sömnen. Det här är inte jag. Det här är inte mina ord, det här är någonting jag inte rår över. Var kommer vi ifrån, vi kan inte sluta ställa frågan trots att frågan är själva svaret. Var i det här. Det är så självklart. Det är så förgörande.

är det något med minne

Är det något med minne och tid som vi försöker säga. Det finns bara ett enda slut. Jag ser på familjefilmer från 60-talet, hur kameran stannar vid en kruka med blommor i en ruin. De blommorna är borta nu. Den ruinen står kvar. De där unga människorna som står vid korvkiosken i Högdalen på småtimmarna. Måsarna som singlar mellan höghusen på Skebokvarnsvägen. Nu skjuter deras ättlingar genom teglet och lövträden omkring mig. Småfåglarna har lagt ägg nu och har ungar och
gråtruten är på jakt.

jag tycker om att skriva

Jag tycker om
att skriva utan någon
egentlig plan, det får bli
tomt eller meningslöst
Och skrämma bort dig
som läsare tidigt
Eller väcka ett underligt
intresse; ett slags
nyfikenhet på det
omedelbara
Vart ska de fallande
raderna leda oss
In i pupillens magmamitt
Eller ut ur flödet
som en spottlobba
över relingen
på en vindsliten färja
på väg ingenstans
Där står ju jag ombord
Jag är livrädd
Jag har mina händer
om det nyoljade räcket
Vattnet under oss
är helvetet: mörkret
lyser kallt
Händerna är slavar
med fri vilja: orden
bryts över det vita arket
som tunnbröd över
den avstannande filbunken
i sommarskafferiet
Den gula hinnan
Ytskiktet täckt av socker
och substantiv: kanel
Hela sommarstugans
innertak fyllt av svarta
flugor och rök
Vi springer ut
i regnet och skriker
åt åskan och de chockvita
blixtarna spränger
sönder allt grått
Inuti tältet som doftar
lätt av mögel
och dåtid
sitter jag med benen
i kors och läser
Nordisk Familjebok
Kosmos är inte oändligt
eftersom det ändliga
är det enda föreställningsbara
Det imaginära
är det icke-absoluta
Konsten är förtvivlan
Endast det möjliga
finns: den inre realismen
är belyst av fakta
Ord är enkel materia
Sand eller solljus
Blåklint eller klippbrant
Människa eller fiktion
En iskall brand
inombords: de asktorra
lågorna som slickar
medvetandet: alltet
kryper in under
militärfilten med ritpennor
och block: här börjar
slutraderna rinna
ur händerna

en utomkroppslig upplevelse

Jaha i helgen hade jag en utomkroppslig upplevelse. Det var både läskigt och fascinerande. Det läskiga bestod i att jag inte, för ett blixtrande ögonblick då alla spjäll stod öppna, var helt bombis på om jag antingen höll på att förlora förståndet, eller medvetandet. Vilket är värst. Medvetandet. Att bli liggande i dikesrenen vid en landsväg med fötterna i vädret och kanske en ormvråk i den vita himlen som enda sällskap. Förståndet kan man förlora då och då, det glider iväg och återkommer i ny skepnad. Livets gång. Till slut står man där framför spegeln och undrar vem det där är och hur kom hen dit. I alla fall. Fascinationen. Det var efter ungefär tjugotre kilometers löpning som det inträffade. I någon beständig och närmast fysiskt närvarande sekund (rumtiden blev en helt påtaglig realitet: det plastiska i tillvaron: livet som en knådbar ballong, hur det ilar och gnids) sprang jag några steg vid min egen sida - kanske någon halvmeter ovanför marken befann jag mig - och såg samtidigt mig själv där jag joggade, nere i gruset i solen, och hur de räfflade skuggorna från skogen spelade över tröja och tights och skor. Allt var mycket starkt i sina färger. Neongrönt. Isblått. Silvervitt. Mycket egendomligt. Givetvis insåg jag att det var hjärnan som var så tömd på energi att all min verklighetsuppfattning övergick i hallucinationer - ett slags aktiv meditation, en gratis - och ganska tärande - berusning. Jag fick bita ihop och ta några klunkar ur vattenflaskan och lyfta på löparkepsen åt världens storhet - inre och yttre - innan mitt jag samlade ihop sig och blev en enhet (eller vad man nu ska kalla det där klustret av bakterier och ben) igen. Där sprang jag. Jag var närvarande. Det var jobbigt. Jag hade en mil kvar hem och vinden fångade mig när jag joggade över en bro med det stålblå insjövattnet under mig - som en resonansbotten där solljus och blåst och tankeströmmar virvlade omkring. Snart hade jag glömt av allt det här (mindes det helt nyss) och kvar var bara oerhörda långsamma motlut och knäande nerförslöpor och uppförsbackar som reste sig som väggar, innan alltihop planade ut i en solgrå promenadvägkilometer och till slut ett kramphugg och en sista kulvert under banvallen innan jag var framme och allting var som vanligt (hur nu det är) igen.

följ oss

Följ trafikströmmen
Följ vartenda radbrott, allt skvaller, varje
skott mot muren
Följ bildskärmen: scrolla
och dö
Följ allt som någonsin har hänt
Världskartan är ditt ansikte
Följ Vladimir Putin och Vladimir Majakovskij
Följ en plastanka
Följ de oroande, följ de rabiata
Följ en konservburk
Följ USA, följ en skönhetsdrottning, en konteramiral,
en befrielsehjälte, en sportstjärna
Följ Zlatan Ibrahimovic, för guds skull: följ
projektiler
Följ bron
Följ bara kvinnor följ aldrig män
Följ gärna påven, följ muséernas valvbågade glömska
Följ Bob Marley
Följ Kanye West eller inte följ Dalai Llama Madonna Gud
Följ någon som bygger underliga farkoster som ska drivas
på vatten av vatten, följ alla
poeter som det går att följa
Jag tänker mig att vi går över en enorm prärie
och vi är ensamma
Vi är ursprungsbefolkningen och vi följer molnrandens kyla
Följ handen
Följ någonting otäckt, ta dig in genom en dörr
där vad som helst kan hända: följ vansinnet
Följ någon som kan allt om kryddväxter
Följ klimateffekten: flygtrafikspanarna, följ Togo
Följ Sylvia Plath, för de tickande guldklockornas skull
Följ barn
Följ ett fruktfat på väg genom rummet
Följ
Ja: följ hundens vittring, följ din desperation bara
följ andedräkten från underjorden
Följ ett pendlande rökelsekar
Följ din smärta, ditt blod
som strömmar inifrån eller utifrån och in: följ de där
spåren av dig själv
Vi följer dig alltid
Följ inte oss
Följ någonting med mer ljus: följ med in i texten
Följ en hjärna uppkopplad med elektroder
mot en grafenfilm, följ
en webbkamera från taket på ett kärnkraftverk
Följ pilgrimsfalken, det måste du
Följ medvetandeströmmen eller fingret som löper
längsmed brötet: följ ordhorden
Vad är det här: samtiden som en rakad tanke
Följ gevärsmynningens riktning, böj av, följ
fröna som flyger
över maskrosfältet, följ varuhissen
Följ plastpåsen som blåser upp mot garagetaket
Följ alla programledare på teve
Följ den knirkande kapelltäckta lastbilen
genom ökenlandskapet, följ nomadvägen, följ torkan
Följ druvklasarna som krymper
Följ sirenerna och blåljusen
Följ oss som kommer hem igen utan byte
Följ domkyrkoklockans klang, följ munkarnas
långsamma släpande mjuka gång, följ händerna
in i värmen, följ hammockens
gungning, följ det lutande tornet i Pisas lutning
eller den chilenska vulkanens klyfta eller följ
en hastig impuls eller: nu följer vi alla
ett vattenfall i augusti, följ en sagoboksdramaturgi
Följ de röda kryssen i den rösade leden, följ
vattensolfjädern, följ svanen som med tre tunga vingslag
tar sig från strand till strand, följ lyftkranens
vridning i vinden
Följ ingen annans åsikter
Följ allting
Vet ingenting, strunta i allt, följ pennans flykt
över skrivpapperet, följ tomheten in i tomheten
En koans klappande hand, stjärnrandens skum, följ
en skalbagge som trillar över kanten, följ
sädesärlan som rinner över skoggstigen
efter sin skugga
Följ Greenpeace: fasadklättrarna
Följ ditt inre kaos
Följ kärleken, följ Buddhas inre väg eller din yttre väg
eller följ en armé i marschtakt
Följ fotbollsresultaten
Knyt näven i fickan: följ Gud eller guds lillebror eller lillasyster
Följ en drake på ett vinande snöre och de bara fötterna
över ett gärde: backtimjan, vallmo, strandråg
Följ bildspelet, powerpointpresentationen, reklamavbrottet
Följ näthatet
Följ budbilen med de vita dödsvingarna, följ kaffedoften
Följ dina tofflor till sängs, din nakenhet, din uppsluppenhet
Följ fel
Följ leksaksparaden
Följ mjölken
Jag följer ingenting, jag går sönder av att följa
Jag följer dina råd, jag följer
efter dig, din trend: vi är följare
Jag är ingenting, jag ber: följ av, följ dina spontana
ingivelser: följ solen, hur den flyter mot fönsterglaset, hur
rummet fylls av blomsterljus: sångförbindelse
Följ strupljuden, stäppen, en hand som vinklas
mot dammen
Jag tycker att man ska följa skogsranden eller doften
av nybakat från köket: följ sockerkakssmeten, spateln, följ
snigelspåret mot väggen: följ livet
Följ vardagen, en slev ovett, ett seriemagasin, en mugg
cappuccino och en kolstålkniv och en slaktmask
Följ allt det triviala, eftersom: det banala är så skönt
banalt, följ nervknutarna på den genomskinliga tråden, följ
skymningshimlen, den mässingsfärgade
kalla isblå som jag vill följa med handen
och björkens svarta streck i vinden
Följ en protestsångare om det finns någon
Följ alla träd
Följ oss som inte följer någon alls, följ munnen
som öppnar sig i vinden, följ
de fallande kropparna, följ webbströmmen, kanalkrocken
Följ alla ord, följ Vergilius, följ den vita kaninen
Följ lukten av socker
Följ skatorna och boet som växer och växer under våra händer
Följ kråkorna som gungar högt uppe i trädtoppen, all
den yrvakna fågelsången, följ
vingar och den inre flyktens oro: följ alltid
koltrasten
Igen: följ koltrasten
Följ försommarens alla turnerande cirkussällskap: de skällande sälarna
Följ fiskeindustrin
Följ löparna ut i skogen, den regnvåta asfalten, grusgången, natriumljuset
över de försvinnande, följ trailen, strandpromenaden, fjällkammen
med den vita rullande solen med molnkvastarna och skrik
Följ Mälarvikens grå ränder av skum
Följ vattnet
Följ våren på riktigt: ligg i gräset och bli våt om ryggen
Följ solen, följ uppgivelsen
Följ ingen, följ absolut inte tidningsartiklarna
eller strömmen av åsikter som flyter under dem
som svart magma, sprucken, glöden och skräpet där under, följ
det där blå som spricker i vitt, följ steget, den där lilla troppen
av rådjur som försvinner bort mot begravningsplatsen, följ
den meningslösa sköna himlen
Följ alltid korparna, de vet det mesta
Följ natten
Följ gryningen: det iskylda, det har regnat, det är så tyst, som om alla vet
att det är söndag, fåglarna, blåsten, nu somnar
natten om, följ ett ordlöst ordflöde, drömmarna, de verkliga
drömmarna, de ostyriga, obegripliga: nattens inre himlaspel
Följ dikten
Följ hur dikten rinner i det ljust smattrande vårregnet, hur den slår
lätt mot fönsterblecket, hur den är här, och sedan är borta
Följ aprilregnet
Följ den skugga som bildas nästan
genomlyst på fasadväggen
Följ alla barnvagnar, alla föräldralediga, alla som sitter
vid pendeln och ber om din hand
Följ intuitionen
Följ den bolmande harpan och saxofonens bröl
Följ tunnelbanevagnens mandoliner
Följ sången
eller följ bara köttet: vart ska vi nu
Följ oss bort från det nutida
som en rörelse i ett rum du anar kan finnas: det finns inte
Följ
Följ den där handen: de ljusmörka spåren, följ bilden av ett skjul
på en sluttning en frusen morgon, följ alla
som svälter och som flyr, följ det snöblandade skyfallet, hur spårkornen
trär sig in i regnväven
Följ dina steg uppför rampen, följ cykelbanan
Följ myntet
Följ mig
Följ med mig in i den parallella verklighet där dikten
går omlott med dikten och bildar en film av realism
Följ dikten
Följ din knackiga tankeström, följ aldrig flödet
Följ 
bara dig själv: eller rättare: följ inte den bild
du har skapat av dig själv, utan det jag
som skapade den föreställningen
Följ ditt inre jag: ett djur
du känner men oavbrutet flyr
Följ fågelsången eller dess tystnad
Följ alla ljud
Tågen in mot stan, en bildörr smäller igen
Följ förmiddagsljuset, blitt, och starkt; jag kan följa mig själv
när jag går till lanthandeln en lördag 1967, för att köpa
geléråttor och ettöreskolor – jag kan följa dammet,
makadamgruset, tofsviporna på alvaret, någonstans
en örn och ormvråken
Följ dig själv en bit i taget
Följ revolutionen
Följ den tunna strimman ånga över tekoppen
Följ fruktsaften, den pressade apelsinens glittrande spår
Följ ditt inre kaos
Mardrömmar
Dagdrömmar
Besattheter
Råmaterial
Lista dina besattheter, lista allt
du följer: avfölj alltihop
Följ planetjakten i yttre rymden
Följ fåran av kolväteatomer in i den mörka materian, följ
det absoluta in i ingenting
Följ det medvetslösa
Följ sjukhuskorridoren, hjulen, vagnen, ljuset: den där
doften från ett nyss uppslaget fönster och vargtimman är stum
och helt nyväckt: följ daggen, ruset
i att finnas till
Följ natten
Följ morgonradion, de långa reportagens söndagsfördjupning
Följ livet, allt det levande: ta i så att alltihopa spricker, följ
tills det blir löjligt, följ alla kafégäster som yrvakna
sitter i majsolen och gonar vid sina glas och koppar
och följer varandra
Följ döden: följ kullarna och handen som stryker ditt hår
och följ allt allvar som du någonsin möter
Följ allt dåligt, följ det hela vägen
Följ skrattkrevaderna och blomregnet och när du ändå följer allt, följ
humlorna och paddvandringen och liljekonvaljtrupperna
som sträcker sig mot trädtaket, följ alla skuggor
och alla minnen och allt det kommande
Följ längtan efter svartvinbärssorbet eller ett glas kallt vatten
För en rättvis och hållbar värld: följ oss
Följ din nästa
Följ din näsa
Följ krigsförklaringen, den dödsdömde genom de sista timmarna
Följ klusterbomber och – det här går inte att följa – skocken av ungar
när det natriumvita slår ned, följ elden
Följ manifestet som du inte har skrivit som skriver sig självt medan vi följer
varandra som enfaldiga, vi är bara kroppar som släpar sig fram
i sanden
Följ sanden
Följ allt det nya, var helt osovrad: ta in hela tillvaron, vik arket
kring multiversum och följ absolut
allt, följ
rymdforskningen och utvecklandet av det supergenmodifierade fröet
som exploderar inuti handen, följ little
big bang: följ en båt som sätter segel
Följ seglet tills horisonten äter upp allt du följer
Följ en liten cykel
Följ

Paul Exodus Propp

eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Nu som e-bok!

Pressröster:

”Strindberg. Det är den omedelbara association som väcks i Magnus Carlbrings dagsfärska roman Paul Exodus Propp. Strindberg, närmare bestämt Röda rummet.”

Jan Karlsson, Bohuslänningen

"Carlbring glömmer aldrig att påminna oss om livets ohjälpliga patetik mitt i den skruvade komiken. Det är denna hisnande balansgång mellan det parodiska och det hjärtslitande - ungefär som i Killinggängets Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt - som gör den här romanen till något alldeles enastående och självlysande i den jämngrå massan av svensk samtidsprosa."

Nils Schwartz, Expressen

"Den senaste riktigt festliga pikareskromanen var PC Jersilds Calvinols resa genom världen. Den kom på det glada sextiotalet, och sedan dess har det varit ganska tunnsått på den svenska pikareskfronten. Med Paul Exodus Propp återvänder traditionen med femhundrasidig urkraft." "Det är en fruktansvärd energi i boken, och samtidsidiomen är fångade med ett språkligt gehör som är oavbrutet festligt."

Jan Arnald, GP

"En mäktig, omtumlande, fantasiflödande roman med kvalité, sammanvävda berättarskikt, samhällskritik, humor, provokativ vitalitet, budskap som sammantaget förmedlar en slags förtvivlan över tillvarons motsägelsefullhet och skörhet."

Mats Linderoth, BTJ

"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia — vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor."

Catrin Ormestad, UNT

med sitt eget ljus

Allt glider bort
Till slut är det bara en fläck
på rutan kvar
som man gnider ut
med handloven
Och sedan är våren här
Eller natten

Ljuset dras ut till en lång linje
mellan inget och inget
Och syrenerna, de knäcker
himlavalvet

Och när ljuset just övergår
i mörker, då bryter
musiken in, musiken
med sitt eget ljus